Jag och Maria var ute och provkörde en BMW 320d häromkvällen. Det kommer nog mer om det framöver av olika skäl. Hur som helst. Efter att ha testat lite vanlig E14-körning västerut tog vi en lite mer slingrande väg över Rödön på vägen tillbaka in till Östersund igen. Jag menar, kurvig landsväg med jättefina fjällvyer är ju ganska svårt att tacka nej till. Oavsett bil. Att det skulle sluta med en bloggers meetup i hällande regn hade jag då inte en susning om.
När vi närmade oss Rödöbron passerade vi en ensam kvinna som vandrade längs vägen, fullt vandringsmunderad med rejäl packning på ryggen. Jag fastnade lite med blicken och tyckte att det ändå var något bekant med personen, trots att jag susade förbi i 70-80-nånting. Alltså, var det inte… näää?
Jag stannade till en bit bort, la ihop ett plus ett med Instagram-postningar de senaste dagarna och drog sonika slutsatsen att det faktiskt bara måste vara så. Körde ikapp, stannade, klev ur bilen och gick fram till kvinnan.
– Angeliqa?
– …eh… ja?
– Coolt! Hej, Daniel. Från dryden.se.
Om min haka ramlade ner i bilen redan när jag susade förbi så gjorde nog Angeliqas likadant, fast ner i vägen där på Rödön. En bloggers meetup mitt ute på den jämtländska vischan en blöt augustikväll var nog inte vad någon av oss hade räknat med när vi i varsin ände av stan satt och åt frukost tidigare på dagen. Världen är liten. Bloggvärlden ännu mindre. Men ändå så stor.
Hur kul?
Angeliqa driver Vandringsbloggen.com och är just i skrivande stund på en nätt liten promenad på St. Olavsleden, från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim på norska sidan. Det går att följa både på bloggen och på Instagram, det lär komma helt fantastiska bilder de närmaste veckorna när Åre och Norge närmar sig. Fjällen och sånt. Ja men ni vet.
Note to self – vilket bra beslut att stanna och fråga. Om jag inte stannat hade jag grämt mig över det faktum att jag borde stannat. Om jag stannat och det faktiskt varit någon helt annan person så… tja, hade jag ju ändå frågat. Jag tar med mig den insikten, framförallt då jag många gånger tidigare faktiskt bara rusat vidare.
Men alltså, sååå himla kul! Snacka om sammanträffande! Och helt otroligt att du kände igen henne fast du kom i den hastigheten! Och som du säger, bättre att fråga än inte, då skulle man ju ångra sig 😉
Roligt! I bland springer jag på någon jag känner igen från bloggvärlden men vågar aldrig gå fram och säga hej, lite fånigt. Vad kan hända liksom?
Helena, det är väl så att inget typ kan hända. Jag vet själv att jag sett ”kändisar” på stan som jag inte gått fram till. Dig exempelvis, när du fikade på Törners en gång för något år sedan. Fånigt som sagt. 😉
Så coolt! Tur att du stannade och vågade. Sådana där grämanden vill man inte behöva gå och dras med. 🙂
Precis Sofia, gå och gräma sig över sånt. Orka.
Kul! 🙂
Ja, mycket kul Åsa! 🙂
Nej vad häftigt!!! Så kul att du stannade och att ni förevigade ögonblicket med en selfie 🙂
Selfien kan jag inte ta ansvar för men det var ett väldigt bra initiativ! 🙂
Så roligt och vilken härlig story!
Alltså! Så roligt! 🙂
Ååååh, jag hittade den här!! Guud vad nostalgisk jag blir nu 😀
Haha, ja det var en fin upplevelse i sommarregnet! 😉