Det där med egentid har stötts och blötts i vått och torrt. I alla tider. Vissa har oerhört svårt för det. Kanske framförallt med att sätta sig ner och äta helt själva. Frukost, lunch och middag. Allra helst middag. Jag har också problem med det. Fast inte just för att jag ska känna mig ensam vid bordet. Eller ensam alls. Jag tycker om min egentid. Det är mitt sätt att ladda batterierna.
Däremot. Att faktiskt hitta något ställe att käka på överhuvudtaget. Där har jag ett problem. Stort problem.
Tidigare i veckan, på min Stockholmsvistelses andra kväll, så begav jag mig på egen hand ut efter jobbet för att hitta något lämpligt matställe. Inget märkvärdigt men samtidigt inte något standardhak som BurgerKing eller liknande. Jag strosade runt i innerstan och spanade. Det är ju inte så att det är ont om matställen direkt. Det finns gott om dem.
Efter en timmes promenad i makligt tempo gick jag fortfarande utan restaurangbesök. Istället landade jag på ett hotell en stund senare. Ja, men precis. Samma hotell som jag bodde på. Eftersom jag inte orkade jaga mer. Eftersom jag inte orkade rata fler ställen. Eftersom jag inte visste vad jag faktiskt ville äta. Där blev det en fisk och så kunde jag äntligen läsa ikapp bloggar och lyssna ikapp poddar. Det som jag brukar göra när jag äter själv.
Men. Problemet. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för vad jag vill äta. Plus att jag är ganska matsnål. Nästa gång ska jag nog på förhand bestämma mig för vad jag vill ha. Okej, ikväll vill jag äta Kina. Då letar jag specifikt efter det. Eller sportbarsburgare. Eller vad det nu kan bli. Kanske kan det hjälpa mig att fatta de här gigantiska besluten om vad jag ska stoppa i huvudet en vanlig tisdag i november.
Hur ser ni på saken? Samma dilemma? Eller är det så att ni har svårt för att äta själva överhuvudtaget? Berätta och kom gärna med tips på hur jag kan komma runt det här. Tillsammans kanske vi löser ett par-tre jätteproblem. I-landsproblem.
Lästips om egentid & resor
Först har vi Att resa ensam (signerat Fantasiresor) och Tre engelska städer för ensamresenären, signerat Bara Brittiskt. Lisa på Livet från den ljusa sidan har flera inlägg taggade på ämnet och Linda på 155cm.se har precis nyligen kommit över bland annat den tröskeln. Towe på Come fly with me har också ett inlägg om att resa ensam.
Gillar också att varva singelresor med resor med familj och vänner. Men mest för att då skippa kompromissa med var man ska och när. Till skillnad från dig brukar jag nästan vara bättre på att göra research när jag reser själv. Restaurangbesöket blir liksom viktigare när man inte har trevligt sällskap!
Ja Christian, det kanske är så att jag till och med måste börja researcha matställen när jag är själv. När Maria är med brukar det lösa sig ändå på något sätt, hon är mer intresserad av det än mig. Well, jag har förbättringspotential i alla fall, det är så jag ser det. 😉
De dagar jag behöver äta i Lissabon har jag det problemet. Varje tisdag. Jag irrar runt där hungrig och vet inte var jag är sugen på och kan inte bestämma mig. Ofta går jag till varuhuset och köper något jag kan sätta mig i parken och äta. En gång satte jag mig på en uteservering och beställde en omelett. Bara en omelett. Ganska snart fick jag in ett avlångt ganska stort fat med ris och pommes på (standardtillbehör i Portugal) Det ställde jag åt sidan och tänkte att när de kommer med omeletten säger jag till att jag inte vill ha tillbehören. (Jag trodde det framgick när jag beställde BARA omelett…) Det tar ju inte såå lång tid att svänga ihop en omelett, men efter tio minuter har det fortfarande inte kommit någon omelett, så jag tar fatet med ris och pommes och går fram till disken och säger att jag undrar var min omelett tagit vägen. Döm om min förvåning när de gräver lite i ris och pommes och voilá – där ligger omeletten begravd. Nu kall och flottig av att legat begravd under pommes i en kvart..
Ett av mina sämre restaurangbesök.
Haha, vilken rövarhistoria Åsa! Älska! 😀
Jag brukar äta glass när jag inte vet vad jag ska äta. Eller köpa lite kakor och äta på hotellet. Inte så jättenyttigt men iaf mättande och lättfixat.
Pilla, jag vet inte om glass och kakor är grejen. Avskyr när blodsockertoppen följs av en ännu djupare dal. Ond cirkel det där. Däremot jävligt gott…
Jag känner igen det där med att inte kunna bestämma sig för var/vad man ska äta. Ju hungrigare jag är desto svårare. Annars har jag inga problem med att äta ensam, kan tvärtom tycka att det är riktigt trevligt och avkopplande.
Eller hur Elin, äta ensam kanske är den mest avkopplande stunden på hela dagen. Jag brukar luncha en hel del på egen hand när jag jobbar på mitt ”ordinarie” jobb, en av få chanser att hinna lyssna på bra poddar till exempel.
Här lever vi absolut med ett sådant lyxproblem flera gånger i veckan, att ta beslutet var vi ska äta istället för vad…;)
Marina, kämpa! Haha!
Vad tror du om att göra en loppa ”lotta” fram vad för typ av mat du ska äta och sen bara gå dit?
Jag förstår dig precis och jag har nog aldrig så mycket beslutsångest som när jag ska välja vad jag ska äta. Tack för länk!
Brukar sällan ha det problemet att inte veta vad jag vill äta, jag styrs enormt av vad jag är sugen på. Så problemet blir oftast att få tag i det jag specifikt vill ha just då. Ha, ha! Men egentid det är ju fantastiskt, på alla sätt. 🙂
Där har jag ju min ångest Christine, jag vet ju knappt vad jag är sugen på. Hehe!
Jag har inga problem med egentid. Jag föredrar att göra många saker ensam, typ handla mat eller kläder (blir så stressad annars) men det tråkiga är ju när den är ofrivillig. Som fallet ibland kan vara när man bor utomlands och inte känner så många ännu. Men jag är glad att ha mina rumskompisar för ibland äter vi ihop, även om vi lagar olika mat. Jag har för övrigt också problem med att välja matställen ibland och kan vandra runt i en timme – precis som du – innan jag till slut är hangry och väljer något bara för att få i mig föda. Denna jäkla beslutsångest alltså…
Christine, ja den ofrivilliga ensamheten är inte så kul. Det håller jag helt med om. När jag flyttade halva Sverige till en studentkorridor kände jag mig extremt ensam. Första gången jag bodde utanför föräldrahemmet och så var det 70 mil bort utan några kompisar som backup. Men jävlar vad nyttigt det var! Kvarstår utan tvekan som ett av de bästa åren i mitt liv, trots att det var ett bra tag sedan (våren/hösten 1999/2000). Har fortfarande kontakt med några personer från den tiden, om än högst sporadiskt.