När jag var i Cardiff i februari var det stormatch i rugby i stan, när Wales tog emot England i Six Nations Championship. 74500 åskådare på Principality Stadium fick dock se hemmalaget åka på torsk med 16-21. Själv var jag inte inne på arenan utan såg matchen på en pub ett par kvarter därifrån. Jag kunde ändå nästan känna atmosfären, framförallt i folkvimlet på stan innan matchen.
Dagen efter däremot, då fick jag äntligen sätta min fot inne på Principality Stadium när det blev en rundtur på arenan. Det kanske inte är alla som känner igen arenans namn, möjligtvis låter Millenium Stadium lite mer bekant? Det var så den hette fram till 2016, då den fick sitt nya namn i och med ett sponsorskap.
Läs mer: Vlogg från matchdagen och rundturen på arenan
Det är en mäktig pjäs, där den ligger i princip mitt i stan. Ett ganska udda läge på en ny stor arena då de flesta nya som byggs uppförs en bit utanför citykärnan. Här valde man att bygga på området kring den befintliga Cardiff Arms Park och i juni 1999 stod hela arenan klar, lagom rugby-VM vilket också var det huvudsakliga ändamålet med nybygget.
Principality Stadium är nationalarena för Wales när det kommer till fotboll och rugby men den fyller så klart, likt andra arenor i klassen, andra syften. Förutom konserter, monstertruck, motocross och andra happenings var den också finalarena för FA-cupen i fotboll under åren som Wembley byggdes om i London (2001-2006). Här kommer kommer också 2017 års Champions League-final att äga rum den 3 juni. Återstår att se vilka som möts här då, av de lag som är kvar lägger jag personligen lite extra hopp till Juventus.
Visste ni förresten att det är bortalaget som inför rugbymatcherna får välja om taket ska vara öppet eller stängt? De väljer då att ha det öppet för att låta det enorma trycket från 74500 hemmafans sippra ut istället för att rulla runt inne på arenan. Högst psykologisk effekt med andra ord, i fotbollen kallas det för för ”den tolfte spelaren” och jag förstår att man gärna väljer bort den aspekten.
Rundvandringen tog ungefär en timme och då fick jag kommer ner i katakomberna på arenan, se omklädningsrummet, sitta på VIP-platser, få en fin panoramabild allra högst upp och känna hur brant den faktiskt sluttar ner mot planen. Sedan kan jag tycka att det blir lite fånigt när de spelar publikljud och dylikt för att simulera den ”äkta känslan av att komma in på arenan”. Kanske är jag tråkig. Eller så är jag inte 35 år längre. Vad vet jag. Ändå satt jag där och låtsades hålla presskonferens…
Ändå. Det är mäktigt att få vandra omkring på en arena av den här digniteten (jag menar, den är nästan lika stor som Old Trafford). Drömmen är ju så klart att få jogga in på planen. Med äkta publikljud. Med stängt tak. Med jublet från 75400 hemmafans i ryggen. Och sedan få peta in ett segermål slutminuterna och ligga underst i bröthögen medan fansen går bananas och skriker Cymru! Cymru! Cymru! för drottning och fosterland.
Resan till Wales var en pressresa arrangerad av Visit Britain. Texter, synpunkter, åsikter och bilder är som vanligt mina egna.