Klockan är strax efter nio på morgonen när Goijko, vår privata guide för dagen, möter oss utanför Kotors huvudport i gamla stans västra del. Även fast förmiddagen knappt har börjat är värmen slående. Bara en kort stund senare, när vi i båten lämnar stan bakom oss, fläktar de ljumma vindarna fantastiskt skönt i ansiktet samtidigt som vi närmar oss dagens mål. Our Lady of the Rocks och dess legend. På en handgjord ö. Mitt ute i bukten.
Bergen reser sig upp på båda sidor om oss. Kryssningsfartyget Constellation från Celebrity är på väg in och den välbekanta loggan från vår egen kryssning för tre år sedan syns på långt håll. Sedan dröjer det inte särskilt länge innan vi i fjärran kan skåda två små öar mitt ute i vattnet. Det känns en aning märkligt för med tanke på hur naturen skapat området, med höga berg som brant sluttar ner i bukten, så känns det nästan lite avigt med två öar sådär. Å andra sidan är jag inte någon geolog heller.
I fallet Our Lady of the Rocks finns det faktiskt en förklaring. Myt eller verklighet. Skröna eller turistversion. Jag är inte den som ska avgöra det men berättelsen har överlevt i fem-sex hundra år och fascinerat miljoner människor genom åren, mig själv inkluderad. Man kan lugnt säga att platsen är ö-känd (pun intended) bland sjöfarare världen över, levande och döda.
Historien bakom Our Lady of the Rocks
Efter tjugofem minuter, när vi styrt förbi både kryssningsfartyg och grannen Sveti Đorđe (Island of Saint George), kliver vi i land på Our Lady of the Rocks. Det är få tecken som visar att den här ön faktiskt är konstgjord men så är det och det hela började den 22 juli 1452.
Två seglande bröder, på hemfärd till Perast efter en svår resa, hittar en ikon av Jungfru Maria och Jesusbarnet på en klippa i det grunda vattnet. Förmodligen är det inte mer än rester av ett skeppsbrott men en av dem, dessutom halt sedan lång tid, fiskar upp målningen och tar med sig denna hem. Dagen därpå är två saker borta – ikonen och, genom ett mirakel, hans funktionsnedsättning.
Utan några vittnen och utan några bevis är det få som tror honom. Några månader senare, när bröderna återigen seglar förbi samma grunda vatten, återfinns samma ikon. På samma klippa. Även denna gång fiskas målningen upp och med bevis för miraklet bestäms det att man ska hedra beskyddarna genom att börja sänka ner stenar och klippor på platsen är ikonen hittades.
Med tiden växer en ö fram och det är på denna ö som Our Lady of the Rocks nu står, eller Gospa od Škrpjela som kyrkan heter med sitt rätta namn på sitt rätta språk.
En hyllning till beskyddande krafter
Goijko, vår guide, fortsätter historieberättandet och om traditionen som håller i sig den 22 juli varje år. Då samlas människor i sina båtar runt ön och fortsätter att sänka stenar, som en hyllning till de beskyddande krafter som Our Lady of the Rocks besitter.
Vi tar en runda i kyrkan och muséet och märker tidigt av den status som ön besitter. Här är inte bara gamla klenoder och monument från tiden när området hörde till Vendig. Även moderna sjöfarare vet vad det handlar om och plakatet från ett kryssningsfartyg som gjorde sin första seglats här 2014 skvallrar just om detta.
Den lilla staden Perast
Efter en timmes vandrande på ön sätter vi oss i båten och puttrar in till den lilla staden Perast, varifrån de båda sjömännen kom. Ni vet, de som hittade ikonen på klippan för 560 år sedan. Stan, en gång rik och mäktig och den sista av städer att hala flaggan efter Republiken Venedigs fall 1797, är en skugga av sitt fornstora jag. Men trots sin storlek hyser den hela 16 kyrkor.
En av dem är St Nicholas. Den är inte ens färdigställd och lär förmodligen aldrig bli, men ett besök i det 55 meter höga kyrktornet är ett absolut måste. Vi blir inte ett dugg besvikna när vi, efter trånga trappsteg och takhöjd så att till och med jag får huka mig, blickar ut över Kotorbukten. Att se så väl takåsarna i Perast, Our Lady of the Rocks några hundra meter ut i bukten och de disiga bergstopparna i fjärran är magiskt, mäktigt och magnifikt.
Jag säger lite som jag brukar – ”En kaffe på det här så.”. Vi slår oss ner på ett litet café och bland grönskan under taket på uteterassen pratar vi om lite av varje. Goijko är uppenbart fascinerad av min DJI Osmo, vi pratar norrsken och han är väldigt sugen på att åka till Europas nordligaste delar för att själv få se ett. Tyvärr hinner jag inte visa honom mina egna norrskensbilder i mobilen, då hade vi förmodligen fortfarande suttit kvar och pratat.
Friska vindar och återfärd
Vi packar ihop och lämnar caféet för den slutgiltiga båtfärden tillbaka mot Kotor. Den sömniga lilla staden Perast försvinner bakom oss precis som den konstgjorda ön, vars existens bygger på en legend från mitten av 1400-talet. Sjövägen tillbaka bjuder på friska vindar, ett numera ankrat fartyg från Celebrity samt en och annan lyxbåt som vi susar förbi.
Med handen ner i vattnet känner jag vågorna slå. Det är varmt. Det är skönt. Och jag är berikad med nya kunskaper, nya vyer och nya erfarenheter. Precis det som jag vill ha ut när jag reser till kända och okända platser.
Även om jag var frisk innan så känner jag mig ändå lite helad på något sätt. Utan att jag egentligen tror på något högre väsen. Utan att ha hittat en ikon på någon klippa. Utan att ha släppt en sten i vattnet för beskydd. För mig räcker det att se sig om. Kotorbukten kan vara något av det vackraste jag besökt.
Det är nästan så jag blir lite religiös bara därför.
Our Lady of the Rocks hos andra resebloggare
- LadiesAbroad – Kotorfjorden i Montenegro
- Resfredag – Ett besök i Perast och Our Lady of the Rocks
Tack till Tourism Organisation of Kotor som gjorde den här turen möjlig. Texter, synpunkter, åsikter och bilder är som vanligt mina egna.
Åh coolt, minns att jag väldigt gärna hade velat åka ut dit under min vistelse där, men schemat var redan planerat av Rosa Bussarna så det får bli en annan gång. Bra anledning att göra återbesök=)
En väldigt bra anledning tycker jag! Riktigt fint att åka båt på de där vattnen! 🙂