Bosniens barockt bedårande berg

Efter bilresan från Dubrovnik till Sarajevo ett par dagar tidigare var vi nog överens om att det var en svårslagen tripp vi gjort. Ja men ni vet, att kryssa runt bland höga berg och djupa dalar i ett landskap som vi inte riktigt väntat oss. Den här dagen hade vi ”bara” 13 mil till Mostar och tänkte oss en transportsträcka och medan vi rullade ut från Sarajevo skrek GPS:en på oss om att svänga än hit och än dit. Allt för att få oss på rätt väg. Trots att vägskyltningen sa något helt annat.

Den här gången körde vi på vägskyltningen. De gröna stora motorvägsskyltarna som skvallrade om A1.

Vilket vi gjorde rätt i. Hyrbilens kartor kändes inte särskilt uppdaterade när den nya fina motorvägen ut ur stan bredde ut sig och bjöd på raka fina 130-sträckor. På kartan svävade vi ute i periferin i säkert tre mil innan motorvägen tillslut rundades av i en betalstation och övergick i landsväg och lägre hastigheter. Och då GPS:en äntligen visade att vi faktiskt åker på en väg. Även på kartan.

Å andra sidan. Bosnien och Hercegovina levererade natur utan dess like. Igen. Med slingrande vägar, bergspass, gröna vattendrag och berg som återigen nästan hängde över oss. Det där med stort panoramatak på bilen är tacksamt ibland.

När vi efter tre-fyra timmar någonting rullar in på uppfarten till Villa Divani i Mostar blir vi vackert mottagna med välkomstdrink och en tallrik färsk frukt. Vi landar på rummet en sväng, tysta och belåtna över både en vacker bilresa och att få smita undan för oss själva en stund.

Sedan tar vi vattenflaskorna med oss och går ut på byn. Mostar ska tydligen, av det jag hört, vara en av de mest pittoreska städerna på hela Balkan. Upp till bevis. I ett annat inlägg.