Inte sedan Kroppefjäll 1993

Helt plötsligt händer det. Längdskidor. För andra helgen på rad. Förra helgens tur på Storsjön följdes igår upp med en sväng uppe vid Svartsjöarna, strax utanför Östersund. Har ni sett Brattåsmasten om ni varit förbi här så ligger alltså Svartsjöarna alldeles precis där. Skidspåren håller kanske inte VM-klass. Många går på turskidor som är aningens bredare än vanliga längdskidor, vilket då eventuellt kan haverera spåren en aning. Men så var vi inte heller ute efter ett träningspass utan mer att få komma ut.

Det blåste i princip ingenting. Eller ja. Det blåste massor men har man medvind så njuter man bara av det man tror är grym teknik och bra fart. Vilket är i det närmaste omöjligt med tanke på att jag dels åker på vallningsfria skidor från 2003-ish plus att jag inte åkt längd två helger på rad sedan Kroppefjäll i början av 90-talet (ligger utanför Brålanda alltså).

Vi gav oss ut på 10 kilometersslingan, tog en fikapaus vid Svartsjöstugan med hamburgare, och skidade sedan tillbaka i rejäl motvind och igenblåsta skidspår. Fast det går det också. Jag gillar när det är mycket väder, även om ett lager kläder till förmodligen inte hade gjort någon direkt skada.

Förresten. Kolla sista bilden. Snödjupet! Sinnes!

Jag har nästan börjat uppskatta längdskidor och har ju haft ett sug efter att börja köra lite mer på riktigt de två-tre senaste åren. Fast det där med allt det praktiska tar ju lite emot. Valla skidor och annan skit, jag är för lat för sånt. Å andra sidan, att få sticka ut i ett skidspår och slita en timme är ju också grym träning så jag kanske bara borde ta och kamma mig och komma över tröskeln.

Vad säger ni, längdskidor. Hiss eller diss?