Fjällkuliss, meterdjup snö och sommarvärme

Det är något med att kunna ta sovmorgon hemma, äta en rimlig frukost och låta kaffet puttra klart i perkulatorn. För att sedan bestämma sig för att försöka njuta av vårvintern så mycket det går genom dra iväg mot fjällen. Utan att ens riktigt veta vart en ska. Om jag någonsin flyttar härifrån så är det nog just det här som jag skulle sakna mer än något annat.

Att kunna sätta sig i bilen vid 12-snåret en lördag och fortfarande ha goda möjligheter till en heldagstur i fjällen är lyx. Alltså. Lyx. Att dessutom kunna bestämma sig längsvägen vart vi faktiskt skulle är ännu mer lyx, för det är sånt man kan göra när naturens gudomlighet ligger i princip rakt utanför dörren.

Först tänkte vi Vålådalen. Sedan kom vi fram till att det ”bara skiljer några få mil i bilen om vi tar en tur till Blåhammaren”. Så då bestämde vi oss för det. För att sedan komma på att Stensdalsstugan i just Vålådalen kanske vore ett bra mål för den här dagen?

Vålådalen blev det. Pjäxor och skidor åkte på. Väskan hängdes på ryggen. Solen strålade oss rakt i ögonen. Temperaturen var somrig med sina 14 grader. Och fjällkulissen som reste sig i väster är en anledningarna till att jag fullkomligt älskar miljöerna jag bara har en kort bilresa till.

Från Vålådalens fjällstation till Stensdalsstugan är det 14 kilometer. Vi gav ganska snart upp tanken på att faktiskt hinna dit, framförallt med tanke på njutningsstopp med kamera och att bara ta in miljöerna. Istället siktade vi på att skida en timme längs leden och utifrån det hitta en bra plats för fika. Och en bra plats hittade vi. En halvmil in på turen öppnade naturen upp sig vid en myr. Vi hittade en sten att luta oss mot, med solsida och fjällutsikt och så åkte kaffe och fika fram.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Tänkt det. Reflekterat över det. Men när jag landar med en fjällutsikt så här så är det som om jag aldrig sett det förut. Jag kan titta i timmar utan att tröttna. Och så hinner jag så klart tänka tanken flera gånger…

Upp på den där toppen vill jag!

Om alla toppar. Typ.

Vi satt vid stenen i över en timme. Funderade på vilka toppar vi såg. Kollade lite kartor i mobilen för att få teorierna bekräftade. Pratade om sommarens planer, om semestertider, ambitioner, roadtrips, platser vi vill åka till och hur vi ska tänka kring golfspelandet. Det kanske låter hetsigt men det var precis tvärtom. Att ostört kunna prata och på sin höjd bli avbrutna av en skoter som susar förbi eller några andra naturupplevare som glatt hejandes skidar vidare in i fjällvärlden.

Sedan begav vi oss tillbaka. Halvmilen mot bilen. Solen i ryggen, i det närmaste vindstilla och där tystnaden bara bröts av en porlande bäck som tittat fram under snötäcket. En fluga som vädrat sommarvärme flög förbi mig och mot slutet åkte även tröjan av och det blev längdskidor i t-shirt. Efter tio kilometer av skidåkning var vi åter vid bilen och summerade en vårvinterdag i världsklass.

Må så vara att det är skönt med härliga sommardagar, färgsprakande höstvidder och iskalla vinterkvällar under stjärnklar himmel. Fast. Frågan är om inte det här som vi just upplevt slår det mesta. Faktiskt. Så får folk tycka vad de vill om meterdjup snö i april.