Färöarna dag 3 – i vågornas brus

På bergssluttningen ner mot Sundini ligger vägen som löper ut mot det öppna havet. Från perspektivet där vi tillfälligt parkerat bilen går den som i vågor, vilket ska visa sig bli dagens tema på en av Färöarnas allra nordligaste platser. Snötäcket är, precis som på resten av ön den här helgen, bara ytligt och sporadiskt. På vissa ställen är det vitt. På andra träder det gula gräset fram och kryddar ön med lite färgskala i ett annars ganska grått väder.

Det här är vår tredje dag i öriket och vi har siktet inställt på den avskilda byn Gjógv, vars enda färdväg är över ett bergspass. En smal serpentinväg som odlar handsvett, med lilla Funningur som ligger insprängd bland bergen flera hundra meter ner. Och Färöarnas högsta berg, det 880 meter höga Slættaratindur som reser sig på vänsterhanden. Om vi sett dramatisk natur under våra två första dagar så är det här cirka upphöjt till nitton.

Vi rullar in i Gjógv

På andra sidan bergspasset rullar vi in i Gjógv, byn med färre än 50 invånare och som i mina ögon ligger i något av det mest natursköna jag sett. Härifrån finns det mängder av dagsutflykter för den som vill vandra upp i bergen eller ut mot de tvärbranta klipporna som stupar rakt ner i Atlanten. För vår del blir det ingen vandring den här gången men i mitt mentala anteckningsblock är det redan noterat. För framtiden.

Vi parkerar bilen i en liten ficka vi hittar nere vid vattnet. Det blåser hårt, vågorna slår in mot klipporna och skapar vattenkaskader som är flera meter höga. Det där med vågor och vatten av det här slaget lockar mig. Och även de andra i sällskapet. Vi hoppar över stenar och klippor, i bästa Bohuslän-anda, innan vi får stanna till för att inte bli översköljda av vågorna. Där står vi en bra stund och iakttar. Förundras. Fotograferar. Filmar. Iakttar igen.

Innan vi lämnar vill jag få en minnesvärd bild att ta med hem. Bror står en bit bort med kameran redo. Jag spanar. Våg efter våg rullar in. Tillslut kommer den. Den som jag väntat på. Jag ser den tidigt. Nu ska jag tajma hoppet. Hårt mot hårt. Det hårda vattnet slår mot de hårda klipporna. Kaskaden blir flera meter. Jag i luften. Sedan landar jag och ser med skräckblandad förtjusning att det här faktiskt är en våg med stort v…

Omfamnad av vatten

Det går snabbt och jag inser att jag inte kommer undan. Jag vänder mig bort från vågen och känner hur en vägg av vatten börjar omfamna mig. Kraften är förvånande. Jag kan inte stå stilla utan följer med kaskaden framåt. Den trycker mig ner för den meterhöga stenhällen.

Någon osäkerhet infinner sig aldrig eftersom jag känner mig säker på min plats. Inget öppet av. Inga höga klippavsatser. De som dock på avstånd sett mig försvinna i vågen har fått en annan uppfattning. Flera i sällskapet är redan på väg ut för att plocka upp mig. Det tar dock inte många sekunder innan jag helt genomblöt kan resa mig upp och göra okej-tecken. Årets premiärbad i Atlanten är därmed avklarat. Det stod dock inte med i planeringen.

Naturhamnen nästan lite tråkig

Valet av jacka, som jag drog på mig kort innan, var ett oerhört smart drag och för en gångs skull fick min Bergans-jacka sättas på prov. Och den höll mig torr på överdelen. Nedanför midjan är jag dock helt genomblöt, från naveln och hela vägen ut i tåspetsarna.

Även om byarna på Färöarna är små så är de välutrustade. Trots att vi reser tidigt i mars och under lågsäsong så är den offentliga toaletten en bit upp i byn öppen. Där står jag snart halvnaken under handtorken och försöker blåsa kalsonger och byxor torra, så gott det går. Det här är också en ny upplevelse, även om jag så klart helst sluppit den.

Det finns en annan del av Gjógv som faktiskt var det som vi åkte hit för. Fast efter vågornas uppvisning så känns naturhamnen nästan lite tråkig i jämförelse. Fast samtidigt så mäktig, på ett lugnt sätt. Medan vågorna rasar hundra meter ut så är det helt stilla här inne, samtidigt som snön plötsligt börjar vräka ner över oss.

Vi rundar av besöket i den här fantastiskt mäktiga lilla by, som trots sin öde placering, har erbjudit mer än vi kunnat önska. Vågorna fortsätter i outtröttlig takt att kasta sig in över stenar och stränder och byn, ja den ligger där den ligger. Vi själva tar sikte på återfärden över bergspasset. Snön har slutat falla.

Smala enfiliga tunnlar

På nordöstra delarna av Färöarna ligger ön Borðoy. Vi stannar till i Klaksvik, som är landets näst största ort. En snabb runda in på en mack, sedan sitter vi alla i bilen och lunchar. Planen är just nu oklar, det finns önskan om att åka färja över till Kalsoy men det låter vi vara den här gången. Istället rullar vi vidare i nordostlig riktning.

Genom smala enfiliga tunnlar i bergen tar vi oss tillslut längst ut på Viðoy och vid byn Viðareiði blickar vi återigen ut över en ocean av vatten, med Fugloy i ostlig riktning. Efter att ha sett sådan här dramatisk och karg miljö i flera dagar borde man ju rimligtvis tröttna. Fast det finns inte på kartan. Jag kan fortfarande stå och betrakta miljöerna och fascineras över hur allt det här under miljoner av år har formats.

Vi hittar en liten hamn igen som vi stannar till vid. Jag har precis torkat klart från den förra vattenkaskaden när jag träffas av en ny. Det var menat. Om inte av mig så av den här dagen. Sätesvärmaren i bilen får jobba på saken över de tio milen hem till huset vi hyr.

Återresan tillbaka till Miðvágur påbörjas och tänker att vi hinner fram innan mörkret faller. En ytterligare plan har vi för den här dagen. En solnedgång, ännu mera vatten och en åtta kilometer lång hike står på önskelistan. Men först ska jag torka i bilen och jag längtar redan efter den sprakande kaminen i det varma och sköna huset.