Vandra Besseggen – njutning i Norges oändliga fjällandskap

06.00. Ett unisont ljud av alarmklockor ljuder genom sovsalens mörker. Det är ganska många som verkar ha planen om att vandra Besseggen denna julidag. Det rasslar till i sovsäckar och täcken medan morgontrötta fjällvandrare i panik försöker hitta sina mobiler. Allt för att inte väcka de som planerat sovmorgon.

Likadant för oss. Efter att vi fumlat i mörkret och rullat ihop vår packning stånkar vi oss ner från överslafen och tassar ut ur huset. Solen över Gjendesjön, Besseggen och det norska fjällandskapet har inte ens orkat sig upp över bergen. Gårdagens tur upp på Galdhöpiggen känns i kroppen. 

Det är enastående vyer vi har när båten kastar loss och lämnar bryggan i Gjendesheim. Vi ska alltså vandra Besseggen, som reser sig rakt upp ur Gjendesjöns turkosa vatten. Och det är ju dit upp på bergskammen som vi ska. Båten till Memurubu tar knappt 20 minuter. Att vandra Besseggen och hela vägen tillbaka till Gjendesheim är 17 kilometer lång. Andra gör vandringen åt andra hållet och tar båten tillbaka till Gjendesheim.

Vandra Besseggen? Börja med frukost!

Fast innan vi gör något annat, och så fort båten lagt till, kliver vi av och riggar vårt kök. Frukost är en bra start inför en åttatimmarsdag i vandringsskorna. Havregrynsgröten puttrar i kärlet. Det drar lite småkyligt och i tälten runtomkring oss börjar yrvakna campare sakteligen vakna till liv. Gruppen av vandrare, de som var med på båten, har redan påbörjat sin vandring.

”Fjälltur – ingen lekstuga!”

Frukosten är klar. Vi packar ihop och följer stigen upp i bergen. Meter för meter tar vi oss. Både framåt och uppåt. Memurubu och båtplatsen försvinner snart bakom krönet. Gjendesjön fortsätter ytterligare en bra bit in i bergsmassiven. Längs med lodräta väggar och i dalar kan vi skymta både upptrampade leder, forsande vattenfall och ett enstaka tält här och var.

Upp bland molnen försvinner Besshøe alldeles bredvid oss, som med sina 2258 meter är en av områdets högsta toppar. Leden vi vandrar smyger längs de branta sluttningarna ner mot sjön. Vi går förbi en norsk familj. Det ena barnet får sina skor knutna. Det andra vill leka. Mammans barska röst går inte ta fel på. 

Vi er på fjelltur, ikke leketur!

Efter två timmar tar vi en paus. Fika med utsikt. Molntäcket börjar sakta spricka upp. Vandrare efter vandrare går förbi oss. Det är välbefolkat uppe i bergen, utan att för den delen vara trångt.

Ett lodrätt stup rakt ner

Bakom krönet, kort efter fikastunden, öppnar vyerna upp sig. På riktigt. Framför oss ligger den vassa eggen som är ett av huvudmålen för dagen. Nedanför glittrar vattnen. Både Gjendesjön, flera hundra meter nedanför bergväggen på södra sidan. På norra sidan Bessvatnet.

Den här vyn är hela vandringens signum. Jag förstår varför.

Det blir en onödigt krånglig slinga ner till Bessvatnet. Alternativen är flera, vi råkar välja den stökigaste. Vi får studsa lite över klippor och stenar innan vi tillslut står på randen mellan sjöarna. På ena sidan går det doppa tårna i fjällsjön, på andra sidan är det ett lodrätt stup rakt ner. Himlen har spruckit upp och det oändliga norska fjällandskapet badar i sommarsolen.

Vi har tappat ett par hundra höjdmeter under de två sista kilometrarna. Nu ska vi göra 250 till 300 nya i vad som känns som en lodrätt vägg. Riktigt så är det inte, men det ser brant ut. Nästan klättring på sina håll. Kammen är tunn, bara ett några meter. Sedan är det hundratals meter ner på ena sidan. Hundratals meter ner på andra. Det här blir min egen tjusning med att vandra Besseggen.

Kanske inget för höjdrädda

Det är inte alla som uppskattar den här delen. Vi pratar med några rejält höjdrädda, men som ändå bestämt sig för att göra det. Ett annat par har sin hund med sig, som de får bära stora delar av den här biten. Ingen lätt match. Den ene i paret verkar inte särskilt nöjd. Den andre verkar ha underskattat vandringen. Hunden ser sig ängsligt om. Och ärligt talat, jag hade inte riktigt förväntat mig det här heller. Fast jag gillar det. Och då går jag också med systemkameran hängandes på magen.

Klippa för klippa tar vi oss uppåt. Utsikten, de gånger jag vänder mig om, är helt magnifik. Jag känner mig som en bergsget. Smidig och snabb. Läser vägen snabbt och hittar bra väg upp. Det var längesedan en topptur och bergsbestigning var så här underhållande. Mersmaken kittlar. Jag är inte ens uppe än och jag vill redan ha mer.

Vi möter folk som jobbar åt motsatt håll, som utgått från Gjendesheim och som gör bergsklättringen neråt. En av dem berättar att det förmodligen inte är den enklaste vägen. Och faktiskt, nedstigningen ser ganska omständig ut.

Gjendesjöns gröna vatten

En timme av klättring är avklarad. Berget planar ut. Det känns som toppen av Besseggen men än är det hundra höjdmeter kvar, dock av enklare karaktär. Gjendesjöns gröna vatten försvinner västerut. Gjendesheim skymtar österut. Där nere går båten fram och tillbaka. Här uppifrån ser sjön ut att ligga på samma nivå som Bessvatnet, trots att det är fyra-fem hundra meter mellan dem. Kanten som skiljer dem åt, där vi påbörjade klättringen, är säkert trettio meter bred. Den ser snarare ut som tre.

En knapp timme senare står jag äntligen på toppen. Toppen av toppröset. Kanske det största toppröset jag sett. Jag drar mitt strå till stacken, lägger en sten högst upp och ökar höjden med några centimeter. 360-graders vyn är galen. Jag har egentligen sett ganska lite av Norge men det jag ser här slår nästan allt annat. Svalbards vidder kan konkurrera, tack vare dess otillgänglighet. Här är vi långtifrån själva. Det är många som vill vandra Besseggen.

På min högra axel

Långt där nere ligger nästa etappmål. Gjendesheim, där vi för sju timmar sedan åkte iväg med båten mot Memurubu. Alla höjdmetrar är avklarade och nu ska vi från 1743 meter ner till knappt tusen, på fem-sex kilometer. Höjdkurvan, som står utsatt på skyltarna längs leden, talar om en konstant 45-gradig lutning. Det låter ändå snällt eftersom allt känns tvärbrant.

Ju fler höjdmeter vi tappar desto varmare blir det. Uppe på toppen var det ändå förhållandevis svalt och skönt, trots gassande sol. Det märks också att solen bara legat på från ett håll och min högra axel är aningens mer solkysst än den vänstra. Kepsen var ett klokt val, annars hade jag bränt sönder mitt huvud.

Sju och en halv timme senare

Det bästa med hela vandringen är att vyerna vare sig tar slut eller blir tröttsamma. Mil och åter mil av fjäll, dramatiska bergväggar, tjärn och så en bilväg som skär rakt genom landskapet. Till och med när vi är bara några minuter från vandringens slut stannar jag upp och bara tittar. Trots att kvartsfinalen mellan Sverige och England börjar om bara en kort stund och att vi ska hinna äta innan. Det får säga en hel del om den här dagen.

Sju och en halv timme efter att vi påbörjade dagsturen är vi åter i Gjendesheim. Det steker. Trots att det är på senare delen av eftermiddagen. Trots att vi är på nästan tusen meter. I bagaget har jag en av de mest magnifika vandringar jag någonsin har gjort. Många lyckliga omständigheter har så klart bidragit. Väder och vind, bra förberedelser med mat längs vägen, att vi ser det vackra i karga fjällandskap. Och så vidare. Smaken av Norge är fantastisk och har världens bästa eftersmak.

Två dagar. Två toppturer. Tusentals höjdmeter. Drygt tre mil i skor. Det känns i kroppen när vi efter middagen på Primuskök, VM-kvartsfinalförlusten mot England och en välbehövlig dusch sätter oss i bilen och rullar söderut. Mot en riktig säng på ett hotell vi inte bokat än. Och trots att vi båda längtar efter en ordentlig natts sömn så är den spontana känslan att den här turen kan göras om. Redan dagen efter om så var möjligt.

Du då, blir du sugen på Norge och att vandra Besseggen?

Foton på mig: M. Carlsson (läs hennes eget inlägg)