Den Stora Friheten (och konsten att ändra sig)

Tidig fredagsmorgon. Åre Östersund flygplats. Förutom en väska på sju kilo, som vi faktiskt väljer att checka in, så har vi inte särskilt mycket med oss. Flygbiljetter till München, första hotellnatten i en liten österrikisk by samt flygbiljetter hem igen fast från Düsseldorf. Resten är förhållandevis oskrivet. Vi tänkte ta oss Den Stora Friheten.

Vi har testat konceptet flera gånger tidigare. Under lågsäsong på Island. Danmark i augusti, när de flesta semesterfirare åkt hem. Högsäsong på Balkan. Och så vidare. Det borde kunna gå smidigt även under lågsäsong norr om Alperna tycker vi.

Ett par saker har vi på önskelistan. Att från München kryssa på slingriga alpvägar genom Österrike och ner till Vaduz i Liechtenstein. Att ta de mindre vägarna norrut genom Tyskland, besöka fina Rothenburg ob der tauber och sedan fortsätta rulla genom tyska småstäder på vägen mot Düsseldorf.

Vi får se lilla Holzgau, Schröcken, Vaduz, Lindau och Rothenburg. Allt från flera meter snö till vårkänslor och gröna knoppar på träden.

Och visst, vi följer planen nästan helt. Det är när temperaturen faller långt in i Tyskland, med piskande regn och iskalla marsvindar, som vi börjar planera för att lägga om rutten. Småvägar och mysiga städer i all ära, men inte i fyra plusgrader och marsväder.

Det där med att inte ha något boende inplanerat. Att inte ha en färdig rutt som en måste hålla sig till. Att kunna göra som man själv vill. Det kallar jag för Den Stora Friheten. Längs en regngrå Autobahn bestämmer vi oss för att skippa småvägarna och istället köra första bästa väg ut ur Tyskland.

Vi köper oss därmed lite tid och kan lägga en improviserad kraft på Luxemburgs böljande landskap och kostigarna i södra Belgien istället. Boenden fortsätter vi boka framåt kvällarna när vi vet ungefär var vi kan landa. Vi hinner både fynda en hotellnatt på Hilton i Luxemburg och inse att en tysk industristad inte alls behöver vara billig att bo i. Vi kör fler mil med hyrbilen än vad kontraktet medger men har redan hunnit räkna på priset för kalaset och insett att det inte blir så mycket dyrare.

Det där med att ha en grovskiss över färdplanen men samtidigt vara öppen för olika förslag och förändringar längs vägen är ett fantastiskt härligt sätt att resa på. Visst ställer det lite krav på att vara flexibel. Att inte veta exakt hur dagarna blir. Att kunna styra om en tänkt rutt till något annat.

Men. Det ger också fina möjligheter till oplanerade guldkorn när ”saker inte blir som man tänkt sig”. Utan rentav bättre. Det här gör vi helt enkelt om. Minst en gång till. Någon annanstans. Med nya vägar att rulla på.