Där uppe. Längst i norr. Långt från liftköer. Hundratals mil från trängsel på stadsbussar. Ett annat ljud än kontorslandskapens fläktar. Där uppe. Med vidderna, de snöklädda kala fjällen och den oändliga ödsligheten. Där uppe. Ja, jag tror nog att jag har fått en ny favoritplats. I Sverige. I Europa. I världen. Jag har åkt skidor i Björkliden och det här är min berättelse.
Jag hade ingen aning om vad som var på gång när vi satte oss på tåget och lämnade Östersund i slutet på februari. Marias överraskningsresa var höjd i dunkel. Men vi rullade upp mot nordligaste Sverige. Kiruna. Jukkasjärvi. Norrskensspaning. Och ett par dagar med skidor i Björkliden tillsammans med tillbakalutade kvällar på ett klassiskt skidhotell.
Det närmaste jag varit Björkliden var när vi gjorde Kebnekaise för några år sedan. Platsen har ändå funnits med på önskelistan, allra helst då Maria jobbat säsong där och pratat ohejdat gott om platsen. Ja, plus min kärlek till fjällvärld och ödsliga vidder.
Hyrbilen hämtades ut i Kiruna och vi rullade åt nordväst. Fjällvindarna friskade i. Snön yrde. Och på radion pratade de om avstängda vägar framåt Riksgränsen. Till Björkliden kom vi ändå och dit är vägen oftast alltid öppen. Därefter var E10:an dock mycket riktigt avstängd. Inte helt ovanligt, av det jag hörde.
Ta nattåget och kliv av i Björkliden
Nattåget mellan Stockholm och Narvik är det enklaste sättet om man vill åka skidor i Björkliden. Ja, förutom egen bil då så klart. Efter Kiruna stannar tåget Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Alla byar har fjällvärlden rakt bredvid spåret. Resan tar så klart sin tid. Hela sträckan från Stockholm till Narvik rullar på i nästan 19 timmar, två timmar kortare till Björkliden.
Den här resan ska så klart göras i en sovkupé för att maxa sovkvaliteten. Tågen som rullar hit upp har flera varianter där man till exempel kan boka en egen kupé om man så vill. Snikar man finns det sexbäddskupér, men de har långtifrån samma komfort som de färdigbäddade trebäddshytterna. Vill man snåla ordentligt tar man vanliga sittplatser men jag kan inte med gott samvete rekommendera det för sådana här långa sträckor.
BLOGG | Recension av SJ Arctic Circle Train
Hotellet högst upp i byn
Hotell Fjället ligger högst upp i Björkliden. Det är full snöyra här uppe och vi borstar av oss pudret i entrén innan vi checkar in. Det är mycket folk den här eftermiddagen, vilket lite senare under vistelsen kommer te sig lite märkligt. För även om hotellet är fullbokat så är det väldigt lite folk ute i skidbackarna. Jag antar dock att de asiatiska turisterna, som kommer i busslaster, inte är här för skidåkningen.
Fönstret på vårt rum är nästan översnöat men därifrån har vi utsikt mot det som kanske kännetecknar Björkliden och Torneträsk mest av allt. För första gången får jag också själv se naturens egenskapade monument. Långt där borta i snödiset skymtar jag nämligen Lapporten.
Tänk vad ens egen världsbild kan kastas omkull ibland. Jag har sett Lapporten hundratals gånger på bilder och på TV. På min egenritade karta hade jag placerat Lapporten på andra sidan sjön, utan att veta bättre och utan några större kartstudier. Nu blev reaktionen mer ”Ligger den där?”.
Vacker är den i alla fall. I soluppgång. I solnedgång. Mitt på dagen. I snödis så väl som i klart väder.
Skidor i Björkliden är åkning i familjeklass
Jag skulle ljuga om jag sa att skidor i Björkliden hör till världseliten. I alla fall om vi pratar om nedfarter och svårighetsgrad. Det finns bara knapp- och ankarliftar, inga sittliftar. Det är enkelt men funktionellt. Visst finns det ett par brantare nedfarter men på det hela är det här mer för familjen som vill cruisa en vecka, utan att det för den delen blir barnkalas. Det är helt enkelt skön åkning mer än svår åkning.
Men Björkliden har skidåkning i världsklass i andra sammanhang. Få andra ställen har utsikt över Lapporten mitt i backen. Och ett par veckor in på säsongen (slutet på februari) är det i det närmaste tomt på folk i backarna. Merparten av åken har vi för oss själva. Vi står inte en enda minut i liftkö. Jag kör om lite ströåkare när jag susar ner för pisterna. Det är ungefär den enda ”trängsel” jag märker av. Det får man inte i vare sig Åre, Vemdalen eller Idre en normal skiddag.
Och då spelar det mindre roll för mig om backarna är röda eller svarta.
Jag älskar känslan av att komma ”hem” efter en skiddag och knalla runt i underställströja och tjocksockar. Det är en opretentiös atmosfär på Hotell Fjället och kanske är det just det som gör Björkliden till en ny personlig favorit. Som gör att jag vill tillbaka. Inte bara för skidåkning nästa vinter utan också för sommaraktiviteter som fjällvandring.
Så ja, jag kommer att åka tillbaka. Det här området på den svenska kartan ska utforskas mer. Med stillheten och de öde fjällvidderna i blickfånget. Jävlar vad jag älskar sånt.
