Det var i början av min ”karriär”. Golfkarriär alltså. Tredje säsongen om jag minns rätt. Ni vet, hybris och allt det där. Jag och Maria stack över kommungränsen för att testa Sandnäset Golf utanför Krokom. Min första runda på den banan. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig och jag överdriver nog inte när jag säger att vi inte var bästa polare ett-två dygn efteråt.
Ja men ni vet. När samtliga slag från första tee till sista puttjävel inte sitter. När man får leta boll efter varenda slag och man mer är utanför fairway än på. Och allra helst – när man inte har ett grundspel att falla tillbaka på utan bara sina sketna, otränade, oputsade skitslag att hasa sig runt med.
Jag minns inte om jag kastade klubban någon gång men det kan faktiskt ha varit så. Min fram tills dess värsta golfrunda. Och även efteråt. Sällan har jag varit så rosenrasande och dålig förlorare, eftersom jag på något sätt trodde att jag skulle komma dit och briljera. Efter knappt två år i sporten. Man kan ju ta sig för pannan för mindre. Herregud vad naiv jag var ändå.
Häromdagen körde vi revansch. För att döda demonerna. De har väntat i tre år så det var faktiskt dags. Plus att det finns ett distriktsamarbete som ger oss halv greenfee på tisdagar. Så ja, vi hade våra skäl. Men min revanschlusta var nog den jag jobbade mest med.
Och visst, det gick bra. 16 poäng efter första nio och hade jag inte havererat 8:an och 9:an så hade det kanske blivit ännu bättre. Sedan gjorde Sandnäset Golf och vädrets makter sitt allra bästa för att förstöra tillställningen. Men, inte ens ett intensivt hällande sommarregn över två golfare som lagt sina paraplyer och regnjackor i bilen kunde stoppa dem från att gå alla 18 hål med glatt humör hela vägen.
Golfbanan då? Jag tror jag återkommer med ett mer uttömmande inlägg om Sandnäset. Det finns lite att prata om där.
