Höstweekend i Abisko – fjällen över helgen

I mitten av september reste vi till Sveriges allra nordligaste delar för en höstweekend i Abisko. Med två veckors framförhållning bokades flyg, hyrbil och några nätter på ett vandrarhem, kort och gott för att få lite höstiga fjällmiljöer.

Tajmingen var i princip perfekt! Vi kom upp precis när hösten var som mest färgsprakande och fick njuta av både orangeröda vidder, vita fjälltoppar och alla möjliga väder som blå himmel, snöstorm och rejäla regnskurar. Så är det ju. Fjällvädret kan vara ombytligt inom loppet av bara några minuter vilket så klart blir en del av upplevelsen. Bara man har rätt grejer med sig så klarar man sig.

Så, hur styrde vi upp helgen? Så här!

Fredag – hej Kiruna, hej hösten!

Vi tog morgonflyget från Östersund och landade i Kiruna vid lunchtid, via en sväng på Arlanda. Hyrbilen plockades direkt på flygplatsen varpå vi rullade in mot stan för lite lunch på FiKA by SPiS. Eftersom vi själva skulle rodda frukost och vandringsfika den här helgen stannade vi en sväng på ICA. Middagarna förlitade vi oss kort och gott på byarnas utbud. Sedan rullade vi ut på E10 och tog sikte på Abisko, nio mil i nordvästlig riktning.

Efter inkvartering i Abisko tog vi en sväng i grannskapet. Vi stannade till vid Silverfallet, vid Björkliden, och kände på vattnet i Torneträsk. Ett fint vattenfall och härliga vyer nere vid sjön. Och folktomt så klart. Vi passade även på att svänga förbi både STF Abisko Turiststation och Abisko Mountain Lodge för att boka middag på respektive ställe. Inga problem och skönt att ha det uppstyrt.

Om saker och ting krisar i matväg finns det också en matbutik i byn med generösa öppettider och ett bra utbud. Det fick bli plan B om något skulle gå åt skogen, allra helst då vi på vandrarhemmet hade tillgång till ett fullt utrustat kök.

Lördag – Trollsjön och lyxmiddag

Havregrynsfrukost och roddande av lunchfika inledde lördagen innan vi begav oss mot Låktatjåkka och dess små parkeringsfickor längs E10. Den förhållandevis korta vandringen är en av fjällens kanske mest kända, allra helst sedan SJ utsåg den till det bästa svenska alternativet till utlandssemester 2019. Enligt vad vi hörde har besöksantalet fullkomligt exploderat sedan dess.

Även den här dagen, mitten av september med halvrisigt väder, var det massor av bilar parkerade längs E10 även om trängseln längs leden var obefintlig. Uppe vid sjön var det förvisso en del sällskap men stämningen var god och folk både fikade och badade (!). Vandringen i sig var oerhört vacker och de gråtunga molnen över fjälltopparna bidrog till den där mystiken som jag tycker omger våra svenska och hårt nötta berg. Skanderna är en förbannat fin bergskedja. Lugn och mäktig på samma gång!

BLOGG | Mitt inlägg om att vandra till Trollsjön

Efter vandringen rullade vi in till Riksgränsen en sväng, mest för att se vad det är för ställe. Inget särskilt märkvärdigt men det är ju så klart vintern man ska vara här på.

Dagen avslutades med en helt fantastisk middag uppe på Abisko Mountain Lodge, strax ovanför järnvägsstationen. Svampsoppa med smörstekta kantareller till förrätt och tjälknöl på älginnanlår med persiljestuvad potatis och björnbärssås som huvudrätt. Lägg där till ett gott vin, en mysig matsal med alldeles behagligt restaurangsorl (vad jag har saknat det!) och utsökt service. Vi dricksar sällan i Sverige, men det här blev ett undantag. Wow!

Söndag – Låktatjåkko och fjällväder

Samma procedur som föregående dag med frukost och roddande av vandringsfika. Vi hade siktet inställt på Låktatjåkko fjällstation, knappt en mils vandring från Björkliden och det trots en väderprognos som inte riktigt talade till vår fördel. Snö, massa sekundmeter (23-25) och temperatur kring nollan. Riktigt fjällbitigt väder att vänta med andra ord, vilket gjorde att vi redan innan bestämde oss för att vända tillbaka om det blev för övermäktigt eller riskfyllt.

Vindarna friskade i redan från början men vi hade ändå skapligt väder första timmen. Sedan drog så det första snöblandade regnet in över oss. Men inte sista. Vi kämpade oss igenom fyra-fem väderomslag innan den väntade snötormen tillslut fick oss att ge upp och vända. Då var vi bara en dryg kilometer från Låktatjåkko fjällstation. Så nära. Så långt bort.

Tillbakavandringen bjöd också på fyra-fem omslag. Med bara några hundra meter kvar, och sol över våra huvuden, tyckte fjället att vi skulle behöva en sista ordentlig regnskur. Och det var precis vad vi fick. Återigen – kläder efter väder och förutom mina blöta fötter så var vi torra men något kylslagna när vi satte oss i bilen igen.

BLOGG | Mitt inlägg om vandringen mot Låktatjåkko fjällstation

Efter att ha nyttjat varenda centimeter av vårt rum på vandrarhemmet, för att hänga kläder på tork, rundade vi av med middag på STF Abisko Turiststation. Det är en väldigt mysig fjällstation som är härligt inredd med bibliotek, öppen eld och sköna soffor.

Tyvärr svarade inte maten upp till våra förväntningar. Det var mer en känsla av skolbespisning både vad gäller matsal och det på tallriken, förutom förrätten som var helt okej. När vi dessutom blev grannar med en japansk barnfamilj så kände vi inte för att sitta kvar längre än nödvändigt.

Måndag – morgonjogg och hemresa

Vi började dagen med en kort joggingtur i Abisko, eftersom vi var mitt uppe i vår runstreak (som vi fortsatt med hela hösten). Nja, vi var inte särskilt pepp men det skulle göras och så smakade också frukosten lite bättre efteråt. Annars handlade det mest om att packa ihop våra grejer och rulla in till Kiruna. Äntligen lyckades vi också tajma in lunchtiden på SPiS Mat & Dryck i Kiruna, som vi blivit tipsade om men också lyckats misstajma flera gånger innan. En mycket god lunch blev det hur som helst.

I alldeles lagom tid åkte vi ut till flygplatsen, lämnade in hyrbilen och flög hem från ett höstfärgat Lappland. Den här helgen må kanske ha varit kort och intensiv på pappret men känslan där och då var ändå tvärtom. Vi gjorde det vi kände för i vårt helt egna tempo. Lugnt. Stilla. Ohetsigt. En mental boost mitt i ett fjälligt höstväder, som varvade snöfall och stormvindar med färgprakt och magiska vyer.

Helgen i Abisko gav liksom mersmak. På livet. På fjällvärld. På vandringsturer. På Skanderna. Nästa sommar blir det förhoppningsvis mer utforskande av den här delen av världen. Jag längtar redan.