Det var inte så att vi var oförberedda om vädret kring Låktatjåkko fjällstation den här septemberdagen. Prognosen skvallrade om snöfall, vindar upp mot 23-25 sekundmeter och temperatur kring nollan. I det närmaste snöstorm alltså och har man varit i fjällen tidigare så vet man vad väder kan betyda. Utanför vårt vandrarhem i Abisko var det dock förhållandevis lugnt. Växlande molnighet och ganska svaga vindar, men läsidan av berget säger ju sällan hela sanningen. Det vet vi också.
Från Björkliden till Låktatjåkko fjällstation är det ”bara” 9 kilometer, om än ett antal hundra höjdmeter. Det borde normalt sett inte ta mer än tre timmar. Jag såg framför mig öde fjällstation omgiven av snötäckta berg samt en god våffellunch innan vandringen tillbaka till Björkliden. Det är bra med målbilder ibland, även om min var aningens romantiserad i förhållande till väderprognosen.
Björklidens höstfärger
Så. Vi förberedde vi oss ordentligt eftersom en vandringen till Låktatjåkko, eller åtminstone delar av den, ändå kändes möjlig. Kläder efter alla möjliga väder, fulladdade prylar, vatten i väskan samt mackor och energibars för att ha något att tugga på. Plus att vi bestämde oss för att vända om vädret blev för risigt.
Vandringen då. Vi utgick från Hotell Fjället högt upp i Björkliden. Promenerade förbi golfbanans första tee och vidare ut längs Rakkasjohka, fjällbäcken som rinner ner och ut i Torneträsk. Jag vet inte om det kan bli mer höst än starten på den här dagen. De nordligaste fjällen bjöd verkligen på alla färger som kännetecknar årstiden. Grönt, orange och rött på marken. Vita fjälltoppar i sikte och delvis blått på himlen, med en sol som inte orkar riktigt lika högt som tidigare på sommaren.
Fjällens olika väderskepnader
Den här söndagen var säsongens sista dag på Låktatjåkko fjällstation. Det kan säkert vara ett av skälen till att vi inte såg särskilt många vandrande själar där ute på fjället. Vi hade en person framför oss och mötte även ett större sällskap längs Färdledarvägen, som vi valde. Sedan såg vi också på håll ett sällskap på sommarleden. I övrigt tomt.
Vi umgicks dock med väder i olika former. De regn- och vindtäta kläderna var på redan från början. Även om det inte var nederbörd från start så är det ett riktigt skönt vindskydd. Sedan började dock vädervariationerna, som fjällen nog är allra bäst på. Solsken och lä övergick snart i ett riktigt blött snöblandat regn. Det lågt hängande molntäcket låg över oss i flera kilometer.
Men fjällen är fjällen. Lika snabbt som ett pissväder drar in, lika snabbt kan det försvinna. Molnen sprack upp, solen tittade fram men ju högre upp vi kom desto mer tilltog även vindarna. Prognosen hade sannerligen inte skojat om 22-25 sekundmeter. Ni vet, när man kan stå lätt framåtlutad och ändå inte riskera att ramla. Vår vandring till Blåhammaren häromåret framstår numera som rena stiltjen i jämförelse.
Nu saknades faktiskt bara snöyran.
Vitt och kontrastlöst
Tillslut kom vi till snögränsen. En lång glaciärbacke att traska upp för och sedan var det slut på barmarksvandring. För varje krön vi kom upp för friskade det i ännu mer och vi började ana båda två vart det här var på väg. Även om solen lyckades sticka igenom med sina strålar vid några få tillfällen låg de närmaste bergstopparna inbäddade i något vitt och kontrastlöst. Och vi hade ju en väderprognos i huvudet som faktiskt verkade stämma ganska bra.
Efter några kilometers kämpande i stormiga motvindar började de röda ledmarkeringarna på stenarna bli allt svårare att följa. Snön yrde runt oss och vi var tvungna att stå med bara några decimeters avstånd för att kunna prata med varandra. Jag var fortfarande inställd på att nå fram till Låktatjåkko fjällstation. Till en varm stuga. Till våfflorna.
Det kloka beslutet
Vi passerade en rödmarkerad sten. Stannade upp och såg oss omkring. Bakom oss var det fortfarande sikt. Framåt kunde vi eventuellt skymta några markeringar, men bakom krönet ett par hundra meter bort hade vi ingen aning om hur det såg ut. Stormvindarna ven runt oss och tätt hoptryckta stod vi tillsammans och tolkade kartan. Vi vet var vi var och ungefär hur vi skulle gå. Vi snubblade nästan över nästa ledmarkering men några fler kunde vi knappt skymta framför oss. Sommarlederna har inga ledkryss och då är det betydligt svårare när snön väl har lagt sig.
Jag var fortfarande inställd på att vandra vidare, med bara en dryg kilometer kvar. Maria tvekade. Det är ju en i vanliga fall kort sträcka. I fjällen med allt sämre sikt, okänd terräng och över hundra höjdmeter att göra är det lite knepigare. Allra helst om markeringarna inte syns. Och så givetvis en mils vandring tillbaka till Björkliden när vi väl lunchat på fjällstationen.
Maria var klok och fick bestämma att vi vände. Även om jag lovat mig själv att inte bli besviken om vi inte nådde fram så kunde jag inte släppa tanken. Inte för våfflornas skull utan mer för att ge upp. Men ibland ska man väl fatta kloka och säkra beslut också. När det ser ut så här så är det nog läge att släppa taget och bara vända.
Vädret hann ifatt oss
På tillbakavägen packade vi upp våra mackor och tuggade för glatta livet. Utsikten var nu betydligt ljusare än åt andra hållet. Vi såg den upptrampade leden flera kilometer framåt. Ett gäng renar var ute på sina ägor och lunchade. Torneträsk skymtade långt där borta. Några människor såg vi inte alls. Någonstans. Det var en fin vy.
Bakom oss jagade nästa skidväder in och under åttakilometersvandringen tillbaka mot Björkliden hann både ett snöväder och två regnväder ifatt oss, som sedan varvades med sol och blå himmel. När vi trodde att vi var klara med regn, och bara en några hundra meter från bilen, rundade fjällvärlden av med att öppna sig på riktigt.
Nyckfullheten ändå. Den är charmig under rätt förutsättningar. Den här dagen hade vi det. Ordentlig packning och bra kläder för mycket väder. Mat att tugga på och ett klokt beslut om att vända. Den värsta besvikelsen hann dessutom lägga sig ganska snart.
Jag var och är fast besluten om att det inte ska dröja allt för länge innan jag faktiskt kommer hela vägen fram till Låktatjåkko fjällstation. Till fots eller skidor spelar mindre roll. Helst båda. Den här världen av Sverige ska nämligen återbesökas.
väder alltså!!! blir i alla fall sjukt bra på bild! 😀
Jag tycker väder är häftigt, både på bild och i verkligheten. Och så lär man sig något nytt om det nästan varje gång, allra helst i fjällen!
Moder jord är ganska häftig ändå. Hon gör som hon själv vill och går inte att styra över. Jag hade också blivit besviken över de uteblivna våfflorna, men det var nog klokt att ta det säkra före det osäkra. Det ser i alla fall häftigt ut där på fjället! (läser om flera som vandrar nu medan jag själv blir andfådd av att gå upp för mina tre trappor – jag behöver börja träna ordentligt!)
Ja, verkligen häftig. Skiter liksom i om två vandrare knatar upp på berget. Sen bidrog nog vår tidiga inställning (att ge upp in case of dåligt väder) till mindre besvikelse, även om jag själv inte vill bara sluta sådär. Men ja, trappträning får du ju i alla fall och det är bättre än hiss och annat. Bara att kämpa på med dem! 🙂
Det här är svenska fjällen i ett nötskal, ja, egentligen alla alpina områden i vår sköna värld. förstår er frustration, men det går fler tåg…förlåt, vandringar.
Jag har vandrat till Låkta många, många gånger, vinter, vår, sommar och höst, definitivt mest höst. Har även bott där och ätit de underbara våfflorna, vilka jag hoppas att ni får smaka en annan gång.
Försökte introducera kära sörländske maken i fjällvandrandets magi för ett antal år sedan…då fick vi vända, precis som ni. Han börjar ta till sig vandrandet, men Låkta har han aldrig kommit upp till.
Lite curiosa! Vi var där några dagar före er i höst, åkte hem på fredag efter några fantastiska dagar och skänkte en tanke till ”alla” som skulle komma upp till helgens oväder. Otur eller tur…fjällvädret kan man aldrig förutse.
Verkligen i ett nötskal! Jag tror att vi lyckades ducka för den största frustrationen för att vi dels kände till väderförutsättningarna men också för att vi var skapligt enade om att vända om det blev överjävligt.
Kul att ni var där strax innan oss, snacka om lyckad tajming med höstfärger! Otur eller tur, jag tror vi betalade något sorts karma-pris för alla andra gånger vi haft strålande väder. Vet ju folk som aldrig tagit sig upp på Keb till exempel, just på grund av vädret. Vi hade tvärtom ett sagolikt flyt och det är väl det vi betalar för nu. 😛
Det finns en bild av att det lätta är att ge upp.
Det är inte hela sanningen. För många är det betydligt svårare att ge upp än att bara fortsätta.
Klokt och moget!
Så sant, sanning är ju att det är svårt att ge upp om man har ett mål man gärna vill nå. Vet inte om alla förstår det riktigt. Jag grät nästan dagen innan Sydney Marathon förra året när det började gå upp för mig att jag höll på att missa den, på grund av en förkylning som började dyka upp. Istället taggade jag ner ambitionerna och tog det lugnt istället för att jaga tid. Det fungerade och så tog jag förkylningen efteråt istället (för den blev work of satan).
[…] BLOGG | Mitt inlägg om vandringen mot Låktatjåkko fjällstation […]