Ja men helgen som gick flöt ju på riktigt fint! Inte så att jag någonsin tvivlade men visst är det lätt att bara landa inomhus också. Allra helst när man hälsar ”God morgon!” till Google Home varpå man hör hur kaffet klickar igång i köket. Tio minuter senare är kaffet klart och då är det jäkligt lätt att bli sittandes framför datorn. Ni vet, sådär lagom yrvaken. Med sin mugg svart. Och myssurfande på sajter som ger en skön feeling (läs typ: gulliga katter på Youtube). Det är lätt att fastna där. Länge.
Då satt det ju faktiskt fint med minst en plan, kanske två. Så. I fredags kväll bestämde vi oss för två saker. Först och främst att fixa vår dagliga runstreak (267), så det blev grisintervaller i snöyra och på oplogade vägar. Sedan lassade vi fram skidprylarna och tog sikte på årets första utförsåkningsdag på lördagen. Klövsjö! Ingen av oss hade åkt skidor där förut, vilket är konstigt eftersom vi åkt igenom byn cirka etthundrafemtontusen gånger. Annars har vi ju gjort Klövsjö på sommaren men att stanna till på vintern har inte blivit av. Förrän i lördags.
Åkningen då? Ja, jag tänker dra ihop ett eget inlägg om det senare i veckan men som heldag i januari var det ändå helt okej. Ett par liftar var stängda precis som några av nedfarterna. Sedan stängdes en av pisterna inför tävling dagen därpå. Så är det. Den stora fördelen med att lösa kort i Klövsjö är att man dels kan åka över till Storhognas backar men kortet gäller också i både Vemdalen och Björnrike. Perfekt om man löser ett pass för en helg eller en hel vecka och vill ha variation.
Mitt tolvåriga jag
Söndagen blev verkligen en spontan tillställning. Vi bjöd ner bror med familj, inklusive tvååring, för att se Juventus match på Cmore. Det slutade med att vi nästan helt struntade i fotbollen och istället hängde i vår trädgård, i fullskalig vinterversion. Det ligger nog i alla fall 50-70 cm snö och för att ha hyfsad framkomlighet till kompost och fågelmaten så har jag skottat upp några gångar. När tvååringen sprang runt där så var det bara mössan man såg. Fantastiskt kul syn!
Hur som helst. När tvååringen tröttnat och gått in i värmen fortsatte tre av de vuxna ute i snön med att gräva tunnlar och köra lite friskvård (det vill säga, skotta fram hela gungställningen). Från gungan hoppade vi sedan rakt ut i fluffsnön och lekte som att vi alla var 12 år igen. Härligt ändå!
Så, som avslutning blev det ett oplanerat långpass och årets hittills längsta löpning. Det är inte så att man drar ut på riktigt långa pass när det är griskallt men vi lyckades faktiskt klämma in 17 kilometer, allt medan termometern sjönk från tio minusgrader till fjorton. Det märktes faktiskt. Men herrekärebarn vad vackert det är ute nu. Snön har dumpat ner på träden och i naturen så att till och med förorts-Lugnvik såg vintervackert ut. Bara en sån grej.
Verkställa romantiseringen?
Veckan som nyss börjat då? Tja, när jobbets alla mötesmaratons är slut så sikar jag nog på den där romantiserade skidturen jag drömmer om. Frågan är om jag inte måste tillbaka till Klövsjö redan i helgen. Fast med längdskidor istället för utförsutrustningen. Med vyer som de här under skulle jag kunna åka redan idag faktiskt. Well. Jag får sätta den planen som prio och så ser vi var det landar. Det kanske rentav hinner dimpa ner ytterligare lite snö.
Och i ärlighetens namn – inte mig emot. Är det vinter så är det!
Vinter = snö! <3
Exakt så! 🙂