Knappt en vecka kvar till första advent och vintern i Jämtland har sedan länge gjort sitt inträde på flera håll. Fjälltopparna är vita och på de mindre sjöarna har skridskoentusiasterna redan varit ute på de vackra blankisarna. Igår kväll vräkte snön ner även över Östersund. Medan folk njöt på längdskidorna på skidstadion satt jag några hundra meter bort. På Jämtkraft Arena. Och tittade på fotboll.
Kontrasterna gör väl livet, eller hur är det vi säger?
Jag kan erkänna direkt. Mitt förhållande med Östersunds FK har genom åren varit högst sparsmakat. Antalet matcher jag sett live kan räknas på mina båda händer. Ett par i division 1, någon enstaka i Superettan, storbilds-TV från deras Europaäventyr och blott en enda match i Allsvenskan, Potters sista tillika 3-0-segern mot Häcken för några år sedan. När Arsenal spelade på Jämtkraft Arena satt jag och kollade matchen på en pub.
I London.
Min andra match
Igår kväll var det dags för min andra allsvenska ÖFK-match, hemma Mjällby som jagar alla poäng de kan komma över. ÖFK i sig är ju redan avsågat i botten och klart för nedflyttning. Slutet av november har ju också en förmåga att vara nyckfullt när det kommer till väderförutsättningarna och jo, den här måndagen satte verkligen alla närvarande på prov. Oss på läktaren. Spelarna på planen.
Och de som plogade bort snön.
Man väljer onekligen sina tillfällen att gå på match. Fotboll kan ju vara en himla fin upplevelse på arenor med mycket folk, god stämning och bra förutsättningar. Shorts, t-shirt, solen i ögonen, en öl i handen. Igår? Not so much av just det där.
Den vita gräsmattan
Först blev matchen framflyttad en halvtimme på grund av att Mjällbys spelarbuss gled av vägen. Sedan hann man spela 20 mållösa minuter innan snölagret på planen blev ohållbart och matchen fick avbrytas. När klockan runnit iväg till halv nio meddelade speakern att det skulle dröja ytterligare en halvtimme innan beslut om fortsättning. Då tröttnade vi och begav oss, lätt huttrande, till bilen igen.
Det var inte så att vi klätt oss dåligt. Tvärtom. Men när vi redan suttit nittio minuter på en nollgradig läktare och bara fått se tjugo minuters fotboll var vi inte särskilt sugna på att sitta nästan lika länge till. Fotboll kan vara kul men det finns en gräns även för mig.
Väl på parkeringen skulle vi precis sätta oss i bilen och rulla hem när vi hör speakern meddela att matchen återupptas inom tio minuter. Våra samstämmiga ansiktsuttryck sa allt och vi fortsatte hemfärden. Mot mysbrallor, underställströja, tofflor och orimligt många pepparkakor.
Snön fortsatte att vräka ner och från fönstret hemma såg vi arenans lampor lysa upp kvällshimlen. ÖFK torskade tillslut med 0-2 och cementerade sin plats i botten. Jag tog en pepparkaka till och konstaterade att november kanske inte är fotbollens månad i Jämtland trots allt. Frågan är bara när fotbollens period är i Jämtland. I allsvenska sammanhang förmodligen inte på väldigt länge framöver.
