Efter en natts och förmiddags flygresa från Stockholm till Kilimanjaro International Airport satt vi tillslut i en buss på väg ut från flygplatsområdet. Diset låg ganska tungt över vidderna så något berg på nästan 6000 meter såg vi inte skymten av medan vi skumpade iväg mot vår lodge i Arusha, ett par timmars bilväg bort.
Vårt medvetna val hade också lönat sig. Vi bokade nedresan med mycket luft just för att det skulle finnas tid för eventuellt bortslarvat bagage att hinna ifatt oss innan vandringens början. I skuffen låg nu alla våra väskor med vandringsprylar, snabbt inlastade av ett gäng drickssuktande lokalbor som mer än gärna skramlade ihop varsin dollar för besväret. Med alla prylar på plats kunde vi nu sänka axlarna nästan helt. Tänk att kunna luta sig tillbaka och inte göra ett skit på nästan tre dagar. Det är knappt vi vet hur man gör men uppenbarligen var det något sådant vi behövde.
Första natten på Karama Lodge sov vi nästan tolv timmar. Andra natten sov vi långt över tio timmar. Däremellan satt vi på vår balkong, läste lite medhavda böcker, åt helt okej mat och gjorde kortast möjliga löppass för att hålla vår runstreak igång. Ett dopp i den iskalla saltvattenpoolen blev det också. I övrigt inte så mycket annat.





Briefing och genomgång av utrustningen
Det hann tillslut bli fredag eftermiddag. Med vandringsstart på lördagen samlades hela gänget, vilka allt eftersom droppat in under dagarna, för en genomgång av vad som faktiskt väntade den kommande veckan. Jens, vår guide, la ut en karta på golvet och pratade med väl valda ord om vad vi kan förvänta oss av rutten. Han pratade camps vi skulle sova på, teamet som tar hand om vår utrustning och självfallet även toppattacken.
Förutom hela upplevelsen och resan i sig så fanns det ett par saker som redan på förhand gjort mig lite extra exalterad. Som den detaljen att Swett, den svenska arrangören vi reste med, alltid väljer den norra rutten och nästan rundar berget innan toppattacken. Det innebär, utöver mer acklimatisering, även betydligt färre människor längs rutten. Betydligt fler utgår från någon av gaterna i de södra delarna och tar en snabbare väg upp. Billigare? Kanske. Bättre? Tveksamt, lite beroende på vad man är ute efter för upplevelse så klart.
När briefingen var klar tog sig Jens runt till varje person och tittade över utrustningen som vi packat upp på sängen. Ja, det kändes faktiskt bra att få ett par rutinerade ögon som såg över prylarna medan det fortfarande fanns tid för åtgärd, som att hyra eller köpa något på byn innan avresa. Inga problem för vår del. Sedan återstod bara att göra en smart packning med ordning och reda, något vi taktiskt strukturerat upp redan hemma i Sverige.


En skymning med Mount Meru
När skymningen drog in över Tanzania, Arusha och Karama Lodge sprack himlen upp, så här kvällen innan vandringsstarten. Knappt två mil bort såg vi nu det 4566 meter höga Mount Meru sakta sjunka in i den unga nattens skuggor. Medan vi på den dammiga grusvägen utanför lodgen tog en fotosession konstaterade både Maria och jag att vi inom några dagar inte bara ska upp på samma höjd, utan drygt trettonhundra meter till. Det var ett häftigt perspektiv men fortfarande lite svårt att ta in känslan. En middag, en natts sömn, frukost och en bussresa – sedan skulle vi påbörja vandringen vi väntat på. I nästan tre år. Och fyra ombokningar.
Det var då Kilimanjaro-äventyret började. På riktigt.

👌kul berättelse!
Och roligare blir det (tycker i alla fall jag)… 😉
Ser fram mot nästa del!
Det kommer, det kommer! 🙂