”Ursäkta, är det ledigt här?” och ett oväntat uselt morgonhumör

Det är fredagsmorgon i den lilla frukostmatsalen på ett hotell i centrala Stockholm. Dagens löppass är avklarat. En kortrunda på Kungsholmen. Mest av praktiska skäl för att slippa ha löpningen hängandes över mig när jag ankommer Frösön senare samma kväll. Allt för en runstreak. Fast där med att dra igång tidigt på dagarna är dock inte riktigt min grej. Är det någon tid på dygnet som jag helst sköter i min egen takt, med mina egna tankar, så är det just timmen efter att jag vaknat.

Hur som helst. Frukostsalen. Jag kör min standard. En skål havregurt med müsli i ena handen. Ett glas apelsinjuice i andra. En snabb utblick över salen och jag konstaterar att det vid åttasnåret på morgonen är lite av högsäsong bland frukostätarna. Inga konstigheter.

Här finns några större runda bord. Några barbord ser jag också. Det mesta är upptaget av samtalande sällskap. Kvar finns ostädade platser och spridda skurar vid några mindre bord med fyra platser vardera. Semiupptagna. Samtliga de här bordskonstellationerna har en, max två förtäringsklientel.

Jag kommer inte att få ett eget bord. Och faktiskt så spelar det verkligen inte någon roll för mig den här morgonen heller. Jag ska sitta i tio minuter med matintag och sedvanligt morgonscrollande på mobilen. Jag väljer sonika ett av borden där en man också är i full färd med att äta och scrolla mobilen.

– Ursäkta, är det ledigt här?
– Ja absolut…

…och när jag tror att hans mening är färdig fortsätter han, utan att titta upp för att möta min blick.

– …framförallt när det finns fyra andra bord att sitta vid.

Jag fryser till en kort sekund innan jag sätter ner tallrik och glas på bordet. Går för att hämta en sked. Funderar på om jag verkligen hörde rätt. Och ja, det gjorde jag. Han uppmanade mig att välja ett annat bord så att han i godan ro kunde belägra fyra sittplatser med sitt scrollande. Jag tittar ut en sväng över lokalen igen för att trots allt kanske kunna uppfylla hans önskan genom att hitta ett annat bord.

Men jag ångrar mig.

Med bestämda steg återgår jag till mitt bord, min havregurt och mitt glas juice. Om han nu verkligen inte vill ha sällskap snett mittemot och dessutom uttrycker sig som en jävla rövhatt så är det sällskap han förtjänar. Som en protest. Egentligen vill jag mest säga ”Jag ska olla din macka, din jävel!”. Egentligen borde jag satt mig och stirrat rakt på honom genom hela min frukost. Egentligen borde jag ringt ett samtal och kört den berömda marmeladmackan (när man kör högtalartelefon och håller mobilen som en macka).

Jag gör inget av det. Tänker att det ger mig mer att vara större än så, även om frestelsen är stor. Den här morgonen litar jag på karman. För om den spelar sina kort ordentligt resten av den här dagen så kommer botten av hans resväska gå ur precis när han checkat ut och han kommer att missa enda tåget hem.

När frukosten är uppäten reser jag mig upp och går. På vägen ut håller jag upp dörren åt tre icke-svenska frukostgäster. Jag möts av vänliga leenden och ett…

– Thank you, sir!

Det är skillnad på folk och folk.