Häromdagen åkte jag tåg igen. Självplågaren från Östersund ner till huvudstaden, med avgång i en närmast obehaglig tid på morgonen. Men jag kan ändå inte komma ifrån att fjärrtåg i grund och botten är något jäkligt trevligt, nästan oavsett tid på dygnet. På nivån att jag skulle kunna romantisera om det, vilket jag också gör emellanåt när stjärnorna står rätt och mina medresenärer förstår att de sitter i lugn kupé.
Morgonen till ära med den bästa stolsgranne man kan tänka sig på ett i övrigt helt fullbokat tåg. En äldre dam som mestadels sov sig igenom resan. När hon var vaken kikade hon gärna på sin utskrivna pappersbiljett. Jodå, det stod ankomst 10:58 varje gång hon kollade. Inga live-uppdateringar där inte, som folk med appen får. I övrigt gjorde hon inte mycket väsen av sig. Underbart.
Långresor ändå. Tåg som bil eller flyg. Man slår sig ner i sitt säte och sitter där i sina fem-sex-sju timmar tills man är framme. I mitt fall är såna här resor ett fönster av produktivitet. En stund för vilken jag noga planerar för saker jag vill ha gjort. Vi pratar timmar av ostörd arbetstid, under förutsättning att mina brusreducerande hörlurar är fulladdade och folk håller sin käft.
Men ja, då gäller det att förbereda sig även för offlineverksamhet. För om utvecklingen i världen har gått raskt fram på väldigt många fronter så har den otvivelaktigt stått ganska stilla längs rälsen. Det slog mig återigen mellan Brunflo och Ånge. En timmeslång etapp på den norrländska tågkartan, som fortfarande är en enda stor vit fläck när det kommer till mobiltäckning. Så sett är de här milen inte unika. Det finns många såna här områden om vi skulle veckla ut hela Sverige-kartan. Men jo, de är onekligen mer frekvent förekommande från Dalälven och norrut.
Vi har smartphones sedan 20-25 år. 5G är här, Internet of things är sen gammalt. Bilar, badrumsvågen, löparskorna och säkert sängen också – allt är uppkopplat. Vi kan till och med tugga 150 megabit på ett flygplan, tiotusen meter upp i luften oavsett man flyger över en storstad eller rakt ut över Atlanten.
I tågkupén är det dock andra förutsättningar, medan tåget i strävsam takt skramlar igenom det vackra svenska försommarlandskapet. I bästa fall får man några minuters uppkoppling i en liten centralort mitt ute i den norrländska spenaten, när nya påstigande passagerare ska slå sig ner och njuta av en stunds frustrerande försök till att arbeta ombord.
Och då tänker jag i min stillhet… hur fan hamnade vi här? Eller snarare, när tar vi oss härifrån?*
* Förhoppningsvis snart. Men först ska Stockholm, Göteborg, Malmö, Oslo samt västra och östra stambanan prioriteras. Förslagsvis bör man alltså inte hålla andan i väntan på satellituppkoppling på morgonavgången från Östersund…
