Kilimanjaro dag 3 – Shira 1 Camp till Moir Hut

Vi vaknade upp till Kilimanjarovandringes tredje dag efter en natt kring fyra minusgrader utanför tältduken. Kylan hade inte gjort oss någonting alls förutom att fötterna möjligtvis hade förtjänat ett par extra strumpor. Förutom en magisk kisspaus under stjärnklar himmel vid tvåtiden sov vi oss som små kungligheter rakt igenom Tanzanianatten uppe på Shira 1 Camp, 3500 meter över havet.

Dag 3 i korthet

FRÅN Shira 1 Camp, 3500 m
TILL Moir Hut, 4161 m
LÄNGD 11 km
VANDRIGSTID 7 timmar
HÖJDMETER 700 m
KLIMATZON Låg alpinzon / Hög alpinzon

Kibo-utsikt från tältet

Det är lätt att tro att tältnätter av den här sorten inte bjuder på någon kvalitetssömn eller att man skulle ha svårt att somna. Det var till och med så att jag själv var förvånad över att somna vid 22-tiden och sova nästan oavbrutet i sju-åtta timmar. Lika skönt är det så klart att vakna utvilad redan vid sextiden, öppna tältduken och se Kibo resa sig upp 15 kilometer bort.

I övrigt såg morgonen ut som den föregående på Big Tree Camp. Väckning och kaffe klockan 06. Washi-washi en halvtimme senare, med två baljor varmt vatten för enklare tvätt. Klockan sju skulle alla tillhörigheter vara nedpackade. Dagsnödvändigheterna i vår egen ryggsäck och de större prylarna i duffelbagen, redo för bärarna att ta med sig vidare upp på berget.

Själva slog vi oss ner i mässtältet för en härligt fin frukost. Gröt, pannkakor, frukt, ägg, kaffe, korv och annat gott att stå sig på fram till lunchen flera timmar senare. Och tänk vad fort rutiner kan sätta sig. Redan den här andra morgonen packade vi ihop oss med en flow som om vi inte gjort något annat.

Halv nio stod vid redo för avgång och sedan tog vi lugnt och stilla plats bakom dagens guide Philip, med Kibo närvarande i västlig riktning.

Fyra kilometer på flacken

I det lågväxta landskapet tog vi oss fram i långsamt tempo. Långt där borta kunde vi hela tiden se berget vars topp vi längtat efter i nästan tre år. Solskyddsfaktor 50 i ansiktet räddade oss förmodligen när solen brassade på från blå himmel. Även om temperaturen inte var särskilt skrämmande så är det alltid lurigt med just solen på de här breddgraderna.

Efter en knapp timme breakade vi för en kvarts paus vid, vilket var en intervall vi höll längs dagarna. Vandra en trekvart-timme, vila en kvart. Och så repeterade vi det. Det blev väska av, snacks, fotosessioner och vatten. Och någonstans här myntade vi ”Skål!” som ett gemensamt sätt att påminna varandra om vikten av att just dricka vatten.

För ja. Det är viktigt med vätska i sammanhang som dessa, vilket också speglar vad vi åt och drack längs hela vandringen. Soppa, te, vatten till frukost lunch och middag. Och vätska innebar ständigt fylld blåsa. Den här förmiddagen var definitivt inget undantag. Jag gjorde nio pisspauser innan lunch. Ja, jag räknade.

Höjdsjukan skiter i dig och ditt CV

Efter en knapp halvmil började vi äntligen plocka höjdmeter. Visst, även om den flacka och vackra Shira-platån bjöd på enkel vandring så ville jag ta mig uppåt. Känna framsteg. Komma någonstans. Från att ha tagit hundra höjdmeter på knappt fem kilometer tog vi nu 250 meter på typ tre kilometer.

Då var det kanske inte så konstigt att den sista timmen innan den stundande lunchen på 3900 meter faktiskt blev ganska jobbig. Här kände jag för första gången en antydan till tyngre ansträngning. Så här i efterhand kanske fullt logiskt efter åtta kilometers vandring under fyra timmar – på hög höjd. Aptiten där i mässtältet dör på Fisher Camp satt ändå som ett smäck så både grönsakssoppan och pommes med kyckling åkte rakt in i mathålet utan problem. Plus två nya kisspauser så klart.

Men. På tal om altituden. Den här förmiddagen blev tyvärr den sista etappen för Anders, som tydligt märkt av höjden blev tvungen att avbryta efter lunch. Jag tror nog att vi alla i och med det fick ytterligare en påminnelse om att höjdsjuka fullständigt skiter i vem du är. Fysisk kondition, ålder eller tidigare erfarenheter spelar ingen roll.

Fråga Anders, vars CV innehåller Kilimanjaro en gång tidigare, det 6 962 meter höga Aconcagua i Sydamerika plus ett otal toppar både på den kontinenten och våra egna europeiska och alper. Jag själv och flera andra var märkbart rörda när vi kramade honom hejdå innan vi gick skilda vägar. Han gick tillbaka ner. Vi stegade vidare upp på berget.

Upp i det karga berglandskapet

Efter lunch sjönk växtlighetens höjd ytterligare och den alpina miljön blev allt mer påtaglig. Karg. Kall. Dramatisk. Här och där fick vi ta varandras hjälp upp på klippor när vi vandrade som i en ravin upp mot Moir Hut och nattens camp. Plus att vi gick förbi en rad djupa grottor. En av dem tog vi en paus vid. En grotta som vi kunde klättra in i. Vars tak hade vassa utstickande stenar. Som man (jag…) kunde dra huvudet i. Aj.

Här i krokarna tog förresten Maria och jag nytt personbästa när vi passerade 3900 meter (tidigare var Aiguille du Midi). Kort därefter gjorde vi också entré på 4000 meter vilket givetvis kändes som en underbar milstolpe. Ja, tills vi började prata om att det nu ”bara” var tvåtusen höjdmeter kvar till toppen.

Tältinstallation & popcorn på Moir Hut

Kvart över fyra kom vi så äntligen fram till Moir Hut på 4161 meter över havet. Bakom oss hade vi en dryg mils vandring under nästan åtta timmar inklusive lunch och kortare pauser. En lång dag med andra ord där vi nu återigen fick packa upp våra tillhörigheter i tältet, sådär lagom trötta i axlar och huvud. Vi unnade oss också varsin fottvätt när washi-washi levererades vid tältet.

Själv nådde jag en helt annan milstolpe när jag för första gången under vandringen fick till tvåan på campingtoan. Min mage har en egendomlig förmåga att stänga ner under sådana här förhållanden och det kan gå två-tre dagar utan att jag är nämnvärt skitnödig. Så nu vet ni det. Också.

Moir Hut förresten, det var verkligen en lite speciell camp. Dels för att den ligger lite som i en gryta, omgiven av Lent Hills branta bergssluttningar. Åt öster och bakom campen reser sig Kibo. Västerut öppnar världen upp sig mot Shira-platån och ännu längre bort Mount Meru. Det här skulle vi komma att upptäcka på riktigt när solen lite senare var på väg ner.

Vidare anses campen generellt sett vara den kanske lugnaste på hela berget, utifrån att det är några tiotusentals besökare som ger sig på Kilimanjaro varje år. Vill man ha fler sådana här campsites kan norra rutten verkligen vara något att titta vidare på. Förutom Moir Hut var både Buffalo Camp (dag 4) och Third Cave Camp (dag 5) ganska stilla platser.

Resans vackraste solnedgång

Under tiden vi satt med popcorn och te i mässtältet skingrades molnen över Kibo. Bakom campen såg vi nu återigen toppen och dess branta sluttningar. Ovanför våra huvuden färgades himlen i skymningsnyanser samtidigt som ett litet flygplan drog över campen och bort mot bergets högre höjder. Åt väster låg Shiraplatån under ett täcke av moln och inom några minuter drog ett naturfenomen utan dess like igång. En solnedgång att minnas. Snabb var den dessutom. Men framförallt vacker.

Jag vet. Man säger ofta så när man ser en olidligt vacker solnedgång men ingen annan gång har jag stått på 4100+ meter och se solen försvinna ner på det här sättet. Och, ingen annan gång skulle vi längs vandringen heller få se en solnedgång som den här eftersom vi härifrån skulle vandra upp på bergets norra delar.

Smått religiösa ramlade vi sedan in i mässtältet för en värmande purjolökssoppa, pasta penne med biffsås och häng med vandrarvännerna. Med mörkret följde sedan nästa himmelska upplevelse, bokstavligt talat, vilken vi upptäckte på vägen tillbaka till vårt eget tält.

På platser som denna är det nämligen helt fritt från ljusföroreningar. Även om jag tycker mig ha sett många stjärnor på ”mörka” platser hemma i Jämtland så är det faktiskt ingenting mot vad himlen ovanför Moir Hut erbjöd. Den mängden stjärnor och den tydliga synen av Vintergatan har jag aldrig någonsin tidigare sett. Inget filter i världen, eller fejk-stjärnhimlar i Photoshop som många använder för att förstärka intrycken, kan motsvara upplevelsen från Moir Hut på ett beckmörkt Kilimanjaro.

Det är sanning.