I helgen var jag helt själv hemma. Alltså, helt själv. Även om det varit strödagar lite här och där så kan jag inte komma på när det senast gavs fredag till söndag. Nu gör ju inte det något egentligen. Jag trivs i livet och så men egentid ska självfallet aldrig underskattas. Vissa behöver mer. Andra behöver mindre.
Jag behöver egentid. Allra helst efter socialt intensiva perioder. Så är det. Och jag tror nog ändå att vi, alltså Maria och jag, har hittat en bra balans. Mest beror det nog på att just dörren att prata om det alltid är öppen. Sedan kan ju egentiden ta sig olika skepnad. Ibland genom att bara sitta själv. En annan gång drar jag ut på en golfrunda på egen hand. En tredje gång spelar jag ljudintensiva tv-spel i några timmar.
Just tystnaden var något som genomgående dök upp i huvudet under helgen.
Helgens o-måsten och sänkta axlar
Så, hur spenderade jag min helg? Well. Med minsta möjliga tempo.
Okej, jag jobbade ju hela fredagen. Ganska hårt. Den här innevarande veckan är och blir intensiv så för att få en så gott flow som möjligt så städade jag undan några måste-grejer. Jag gick från ”Fan, det är mycket nu!”-hets till att ha en ”Det här känns okej!”-känsla när jag framåt kvällen vek ihop datorn.
Resten handlade om o-måsten. Det blev en kort runstreak med halvtrasigt knä innan jag dammade av PS4:an framåt kvällen, som faktiskt stått orörd sedan jag köpte Xboxen förra sommaren. Jag drack lite vin och spelade Call of Duty som jag inte kört på säkert två år.
Lördagen och söndagen ägnades åt att skriva kommande blogginlägg om bland annat Kilimanjaro. Jag researchade även några resor. Jag spelade golfsimulator ute på Frösö Park. Jag upptäckte att motorvärmarkabeln till bilen stulits. Jag sprang runstreak både lördag och söndag. Jag pratade med mina föräldrar. Jag lagade inte så mycket mat. Jag drack kaffe. Jag åt pepparkakor till förbannelse.
Kort sammanfattat: jag tänkte axlarna.
Den sista riktiga lyxen
Det sägs att tystnaden är vår sista riktiga lyx. Det är en intressant tanke och jag har på senare år anammat en större medvetenhet kring det här i min ”livsfilosofi”. Jag har lärt mig att uppskatta tystnaden på ett annat sätt och givetvis njuter jag lite extra av lyckliga omständigheter. Eget arbetsrum på jobbet. Barnfritt hemma. Och att vi här hemma kan öppna balkongfönstren och mestadels bara höra bryggorna gnissla i vågskvalpet.
Visst kan jag också längta ut i liv, ljud och rörelse. Det ena behöver ju som bekant inte utesluta det andra. Och. Konstraster är ju som ni vet ett ämne vi redan avhandlat mer än en gång på den här bloggen. Lika väl som jag kan uppskatta en intensiv storstadsresa, lika mycket njuter jag av att komma ut på fjället och vandra helt själv i nästan åtta timmar. Jag kan flanera runt i New Yorks myller eller sova en natt i en knäpptyst jordkällare på den skånska landsbygden. Man kan befinna sig på stimmiga restauranger en hel kväll och njuta av stunderna precis som att i vardagsrummets tysta vrå dra en runda på www.sveacasino.se.
Jag tror på att en lagom dos av allt håller doktorn borta, givetvis också baserat på vem man är som person. Har man gått in i väggen har man förmodligen en helt annan syn på saker än någon extravert person som njuter av puls och sorl.
Världens tystaste städer
Det har så klart forskats och gjorts undersökningar på det här med ljud. Några av de mest ljudligaste städerna hittar vi, kanske inte så förvånande, bortåt Asien. Enligt en undersökning från MIMI (2017) är Guangzhou i Kina världens mest ljudförorenade stad men även Dhaka i Bangladesh och indiska Dehli kommer högt upp på den listan, precis som Dubai. Även om ljudbruset minskade under pandemijäveln så lär det på senare tid ha återgått till det normala. Vi lär nog få det bekräftat inom något år eller två.
I Europa ligger vi bättre till. Zürich räknas som en av världens minst ljudförorenade storstäder och Finland som land är ett av världens tystaste. Även Stockholm ligger bra till och där vill man nu exempelvis göra Sveavägen bilfri på kvällar och helger.
Även ljusföroreningar
Det är inte bara ljud som förorenar våra liv. Även ljus är ett ständigt pågående brus i våra liv. När var du till exempel på en riktigt riktigt mörk utomhusplats senast? Nej, Humlegården räknas inte dit. Inte på en kobbe på västkusten heller. Inte ens vissa fjällmiljöer är helt befriade beroende på var de ligger någonstans. Storulvån fjällstation, en mil från E14, lider till exempel också av ljusföroreningar. Man ser det kanske inte med blotta ögat men en längre exponering med systemkameran är onekligen väldigt avslöjande.
Det något oväntade terapi-ljudet
För tio år sedan ville jag gärna ha en ljudkuliss i bakgrunden mest hela dagarna. Musik bilen. Något att lyssna på i lurarna när jag jobbade. Hemma kunde fotbollsmatcher rulla i bakgrunden, som en skön backdrop. I helgen? Inte alls. TV:n var avstängd förutom när jag spelade spel. Musik? Ja, en stund i fredags men i övrigt har det varit helt tyst. Hörlurarna när jag jobbar? Ja de kan ofta sitta på huvudet med brusreduceringsfunktionen aktiverad – fast helt utan musik eller andra ljud.
Det enda ljudet som rullade konstant under några timmar var diskmaskinen i lördags (jag gör inte åt jättemycket disk när jag är själv). Och ärligt. Jag blir faktiskt lugn av att höra den dra igång. Att veta att om tre timmar är den klar och att jag kan göra något annat under tiden. Nej, jag var inte i något skriande behov innan jag och Maria flyttade ihop men efter det är den nog mer eller mindre en i-landsnödvändighet. Kanske faller det sig naturligt när man går från ett matointresserat egenhushåll till tre-fyra pers som ska äta tre-fyra gånger per helgdag med efterföljande diskberg.
Det andra (o)ljudet
Sedan blev det så klart lite andra ljud på kvällarna. Eller oljud, beroende på vem du frågar. Man uppskattar nog bara FIFA eller Call of Duty på spelkonsolen om man själv spelar. Är jag osjälv hemma och ska spela så blir det med hörlurar. När jag är själv passar jag på att brassa på lite extra på soundbaren. Inga konstigheter. Möjligtvis att katten i lägenheten ovanför undrar vad fan det är som händer men å andra sidan är det så sällan (o)ljud från den här lägenheten. Ett par-tre timmars krigsspel per år liksom.
Det var helgen det och lite tankar, reflektioner och resonemang kring ljudupplevelser och egentid. Hur tänker ni kring ljudmiljöer?