Kilimanjaro dag 8 – Millenium Camp till Mweka Gate

Med vårt 14 timmar långa äventyr i kroppen vaknade vi upp till Kilimanjaro-vandringens sista dag med en ljuvligt blå himmel ovanför våra huvuden. På Millenium Camp, 4000 meter över havet, hade vi Kibo som utsikt bakom tältet. Åt andra hållet, ut för bergets sluttning, låg ett molntäcke ovanför djungeln som vi senare under dagen skulle ta oss ner genom.

Dag 8 i korthet

FRÅN Millenium Camp, 4000 m
TILL Mweka Gate, 1640 m
LÄNGD 12,5 km
VANDRIGSTID 4 timmar
HÖJDMETER -2360 m
KLIMATZON Regnskog

Att vakna för tidigt

Tio timmars sömn fick vi den här natten och när man självmant vaknar strax innan sextiden på morgonen vet man att man sovit gott. Vi fick som vanligt vårt kaffe serverat vid tältet vid 06, två baljor washi-washi en halvtimme senare och slutligen frukost i mässtältet vid sjutiden. Och då var också tältet för sista gången på denna vandring urpackat.

För att summera alla tältnätter på berget kunde både Maria och jag konstatera att vi båda två sovit oväntat bra. Det är kanske inte i den här formen man sover som allra bäst men höghöjdsdagarna i vandringskängorna tog uppenbarligen ut sin rätt. Vi sov som regel jävligt bra, med kisspauser vid 1-2-tiden lite som ofrivillig regel. Jag gissar att vi kan tacka god vätsketillförsel och diamox för den nattliga rutinen. Det gjorde inte heller något så klart för det var så klart en känsla i sig att få kliva ut ur tältet under stjärnklar himmel och en helt tyst camp.

Sista frukosten bestod av den finger millet porridge (”den bruna gröten”), pannkakor, bröd och ananas. Plus lite mer kaffe så klart. Som ett smäck! Fast märkligast av allt den här morgonen var att det inte alls kändes som några 4000 meter. Vi knallade på som om vi vore hemma, i sedvanligt gångtempo och annat. Man vänjer sig tydligen ganska snabbt. Allra helst om man varit uppe på nästan sex tusen meter ett dygn tidigare.

Att avstå en joggingtur ner för berget

Klockan åtta samlades gruppen för avgång och konstaterade att det fanns lite olika önskemål kring dagens etapp. Drygt 12 kilometer och minus typ 2400 meter stod på schemat. Medan några suktade efter en öl nere vid Mweka Gate så fanns det andra som hellre ville ta det piano. Jag hade ingen direkt längtan efter just ölen men Maria och jag placerade oss ändå i den något snabbare gruppen.

Den var snabb. Orimligt snabb. Några i gruppen joggade nästan ner så efter bara en kort stund delades även den här gruppen upp i två. Några drog iväg i ett hisnande tempo. Maria, jag och fyra-fem till valde att chilla en aning och personligen ville jag kunna blicka upp ibland se ut över vidderna. Inte enbart titta efter var jag satte fötterna. Till en början var det nämligen ganska stenig vandring som krävde en smula koncentration.

För egen del ett klokt beslut. Jag älskar utsikter. Att se Tanzania breda ut sig så långt ögat når var verkligen en fascinerande upplevelse. Här och där blev vi omkörda av bärare, även de på väg mot vandringens slut. I vår grupp gick de lokala guiderna Tito och Arusha med oss, samma Arusha som hängde med mig och Maria på toppnatten och dagen. En som regel go’ och glad man i sina bättre år och som varit guide på Kilimanjaro i 40 år. Med vandringsstavar och ett paraply i väskan.

Tio kilo på ryggen

Efter en dryg timme hade vi gjort niohundra höjdmeter i fallande riktning. Mweka Camp stod som ett perfekt ställe för ett litet break. Av någon anledning höll vi inte riktigt våra sedvanliga raster som tidigare under vandringen. Av någon anledning drack vi inte heller lika mycket vatten nu som tidigare under veckan. Det märktes att det var refräng men ibland måste man också vila en stund.

Vid Mweka Gate fanns det en liten våg så jag passade på att väga in min ryggsäck. Tio kilo. Den lär ha vägt något liknande under toppnatten och resten av dagarna sin jag burit den. Kanske var det inte så konstigt att mina knän började kännas vid den här tiden. Efter lite energipåfyllnad fortsatte vi strapatsen. Vi hade ju trots allt tio kilometers vandring och ytterligare 1500 fallhöjdsmeter ner till Mweka Gate.

På’t igen.

En av vandringens naturskönaste etapper

Det dröjde inte länge efter Mweka Camp förrän vi travade in i allt tätare vegetation. Även om det var vältrampade stigar och gångvägar så låg regnskogen tät utanför lederna. Även en lättnad att få vacker vandring hela vägen in i mål. För ja, den här etappen var absolut en av veckans mest natursköna sträckor med grönskan på marken och trädkronorna som lite försvann in i den disiga skyn.

Här och där stannade vi till för lite fotosessioner bland gigantiska träd, små träd, vackra träd och egendomliga träd. Plus några små och vackra broar, blommor och en och annan människa som antingen knallade in i bild eller gärna poserade framför kameran. Vi fick fina pratstunder guiderna där Tito berättade om livet som guide, utbildning och annat intressant. Där vi turister delade erfarenheter från högt och lågt, allt medan höjdmetrarna tickade ner på klockan.

I princip på minuten fyra timmar efter avgång, 12:01, nådde vi så Mweka Gate och det som var slutet på vår vandring. Under åtta härliga dagar hade vi vandrat in i Kilimanjaros nationalpark, via norra sidan av berget tagit oss upp på Kibo, hela vägen till Uhuru Peak och sedan ner igen. Knappt åtta mil i vandringskängorna, många och långa nätter i sovsäcken, god mat i mässtältet och timmar av samtal med det som inte längre var främlingar.

Där och då kände jag inga större krämpor i kroppen. Men, känslan i att en gång för alla få hänga av sig ryggsäcken var faktiskt ganska skön. Att få besöka en riktig toalett likaså. Precis som att mötas av festligheter nere vid gaten, träffa de andra som joggat före – och faktiskt få ta den där ölen jag egentligen inte längtade till men som smakade så bra.

Och givetvis summerade vi alltihop med en high-five och segerbild vid Mweka Gate-skylten.

Lunch, dricksceremoni och en äkta Dryden-fuldans

Efter att vi fått sitta ner en stund blev det dags för utcheckning från nationalparken. En snabb pappersprocedur i huset vid gaten och sedan kunde vi alltså även administrativt titulera oss som toppbestigare av världens högsta fristående berg.

Som avslutning på vandringen stod sedan en lunchbuffé på schemat, strax utanför nationalparken. Hit kom inte bara vi vandrare utan Swett bjuder alltid in hela teamet till den här lunchen. Alltså, teamet av bärare, guider och ledare vilket handlar om kring totalt hundra personer. Tydligen är det här en unik företeelse i Kilimanjaro-sammanhang och självklart populär hos alla parter. Här hölls också dricksceremonin där alla porters, guider och ledare blev uppropade med namn och fick sin dricks personligen överlämnad.

Glada miner som i slutändan mynnade ut i en härlig allsång och dans. Av någon jävla anledning slet de upp mig först av alla till den gemensamma dansen. Jag tycker inte om att dansa. Jag är dessutom ganska kass på det. Så, just nu finns det säkert en och annan mobil som är besudlad med min beryktade fuldans.

Fast ärligt talat. Jag kan bjuda på det. Allra helst i en trädgård strax utanför Kilimanjaro National Park. Absolut tillsammans med ett helt gäng människor som gjorde den här vandringen möjlig. Handen på hjärtat. Säkert hundra highfives av tacksamhet. Och minnen för livet.

Tack!