Att gå och lägga sig vid sjutiden på kvällen äta frukost vid 22:30 hör inte direkt till vanligheterna, även om min dygnsrytm ibland inte är som alla andras. Att kunna sova och även drömma mig igenom de knappa tre timmarnas sömn jag fick kändes ändå som en gåva från ovan. Kanske inte så konstigt. Vi hade innan School Hut aldrig varit närmare en bar himmel än så här.
Nu stod den sista etappen och väntade på oss, i ett komplett mörker på Kibos ostliga bergssluttning. Det här var utmaningen som jag sett fram allra mest emot. Vandring i mörker. Mängder med höjdmeter. Brant. Krävande. Hög höjd. Jag var på gränsen till fnittrigt laddad när vi fullpreppade med frukost, ordentligt påpälsade och med ryggsäckarna packade med energi sakta sakta tog oss an Kibo på allvar.
Dag 7 i korthet
FRÅN School Hut, 4700 m
TILL Uhuru Peak, 5895 m & Millenium Camp, 4000 m
LÄNGD 17 km
VANDRIGSTID 14 timmar
HÖJDMETER 1200 m till -750 m
KLIMATZON Hög alpinzon
00:07 – nattpasset och äventyret börjar
Några minuter efter midnatt började ledet med pannlampor i långsamt tempo bege sig upp på berget. Frukosten hade bjudit på sedvanlig gröt, kaffe, frukt och annat gott. Tältet var urpackat och alla prylar fulladdade, så väl pannlampor som mobiler och klockor. Kläderna var noga utvalda och för toppturen hade jag på mig följande kläder:
- FÖTTERNA. Ett par ullstrumpor från Meindl samt Compeed på båda hälarna i förebyggande syfte. Vandringskängor från Meindl, samma som jag gått i hela veckan.
- NEDTILL. Boxerkallingar från Frank Dandy. Två lager underställsbyxor, ett syntet längst in följt av ett Woolpower-ställ ovanpå. Därtill ett par välanvända vandringsbyxor från Pinewood och ytterst ett par vind/vattentäta Haglöfs-byxor av modell L.I.M.
- ÖVERKROPP. T-shirt i merinoull från Fjällräven längst in, långärmad och högkragad underställströja från Woolpower följt av huvtröja i fleece från Röjk. Därpå en hyrd expeditionsjacka från Bergans samt en enkel buff för halsen.
- HUVUD OCH HÄNDER. Hestra GoreTex-skidhandskar samt en Woolpower-mössa på huvudet. Pannlampa från Silva, modell Trailrunner Free. Dess långa anslutningssladd gjorde att jag kunde ha batteriet i en varm innerficka på jackan. På handleden körde jag som vanligt min Garmin Fenix 5 som GPS-klocka.
- RYGGSÄCK. Samma väska som resten av vandringen, Osprey Archeon 30.
Att vandra långt fram i ledet gav en sällsynt vacker vy varje gång man tittade bakåt. Ett pärlband med pannlampor, Mawenzis mörka siluett och städerna nedanför berget långt där borta. Ju längre tiden gick desto mer kunde man ana ett ljus i horisonten, som snart skulle arta sig till en soluppgång som jag för alltid kommer att ha med mig. Emellanåt passade jag på att släcka ner min egen pannlampa. Det blev en klart häftigare upplevelse då jag istället för att titta ner i det upplysta gruset kunde lyfta blicken och istället se den stjärnklara natthimlen.
Vandra 45, vila 5
Återigen, likt alla tidigare dagar, körde vi trekvartsetapper följt av fem minuters vila. Ett bra sätt att samla ihop sig på, tugga lite energibars och peppa varandra. Många verkade väldigt trötta och det redan efter ett par timmar och under nattens första timmar var det overkligt tyst för att vara en skara på närmare sextio människor på den branta bergssluttningen. Vid ett tillfälle tror jag mig ha skymtat syrgas då en deltagare verkade overkligt medtagen. Jag är inte helt säker på att jag såg rätt men på den här höjden skojar man inte med hälsan.
Annars var det ett stort stycke pannben som tog mig upp på Kibo den här natten. Steg för steg. Minut för minut. Maria och jag höll oss allt som oftast i närheten av varandra och peppade oss vidare upp på berget. Efter ett par timmar förändrades underlaget från hårt packad stig till rullgrus. Ett steg upp, ett par decimeter tillbaka. Kanske inte det man drömmer om i det här läget och vandringsstavarna visade sig återigen vara ett väldigt bra tillskott i utrustningen.
Samtidigt måste jag säga att den här natten verkligen infriade alla förväntningar. Om att det skulle vara jobbigt (det var det). Att det skulle vara något som jag aldrig varit i närheten av förut (det var det också). Om att det skulle vara roligt (tänka sig, det var det!). Utmaningar är jobbiga. Antingen psykiskt. Eller fysiskt. Ibland båda. Men, känslan som infann sig där och då var ganska svår att ta på. Ja, och även nu i efterhand när jag skriver det här inlägget.
En helt sagolik gryning på berget
Framåt femtiden började ljuset i i öster bli allt mer tydligt och en lång orange linje sträckte sig snart rakt över horisonten. Tack och lov för det gryningen ändå, eftersom terrängen nu mer och mer bestod av klippor att ta sig upp över. Ingen klättring men väl betydligt brantare berg än nattens första timmar.
Strax efter sex, och drygt sex timmars vandring, slog vi oss så ner för en lite längre stunds rast. Te med ingefära serverades av våra guider och vi kunde äntligen sätta oss på ett par stenar och blicka ut över en sagolik soluppgång. Där och då var vi förvisso trötta men jag upplevde aldrig mig själv som särskilt andfådd. Det var först när jag i efterhand tittade på en film jag fångade just här som jag hörde min ansträngda flåsande andning. Maria var mer ärlig i sitt uttalande. ”Jag är… så trött…” med ganska matt blick. Exakt noll konstigt utifrån förutsättningarna där uppe på 5640 meter, bara en skock meter under Gilman’s Point och kraterkanten.
Gilman’s Point och officiell toppbestigning
Bara en knapp halvtimme senare stod vi så vid Gilman’s Point, 5685 meter över havet. Ett av delmålen avklarat och här anses man från officiellt håll faktiskt ha bestigit Kilimanjaro, även om man skulle behöva bryta utan att göra Uhuru Peak. Från ostsidan är bergets tuffaste del just här kirrad och klar i och med att man når kraterkanten.
Gilman’s Point är en ganska trång passage, framförallt när två grupper kommer upp samtidigt och där alla alla skulle fota både sig själva, skylten och allt runtomkring. Jag var nog lite semi-dimmig här för jag förstod inte riktigt uppståndelsen. Vi var ju inte vid toppen, så varför fira redan här? Det fanns säkert folk av annan åsikt.
Maria kände för första gången av lätt illamående och gick lite åt sidan. Själv var jag trött, lite disig i huvudet men i övrigt inga konstigheter. Snart däremot…
En tvåtimmars lögn längs kraterkanten
Drygt en och en halv kilometer bort kunde vi nu skymta Uhuru Peak för första gången. En liten folksamling vid en liten skylt, som små prickar i horisonten. Om man tänker det här avståndet på en promenad på hemmaplan så handlar det om kanske tjugo minuter. Längs kraterkanten högst upp på Kilimanjaro?
Två timmar, plus minus en kvart.
Innan toppattacken hade guide-Jens berättat om det fantastiska i att nå Gilman’s Point. Att man skulle få en nytändning, att energin skulle komma av solen och ljuset och att man nu kunde se sitt mål långt där borta. Förvisso två hundra höjdmeter kvar men helt inom synhåll.
Lögn. All min energi gick ur efter Gilman’s Point. Det var som att nå ett mål men inse att det fortfarande är en fjärdedel kvar att göra. Tröttheten slog ner som en bomb efter nästan sju timmars ansträngning. Vandringen längs kraterkanten bort mot Stella Point, där bergets södra leder kommer upp på topplatån, var så klart inte tråkig. Tvärtom. Allra helst var det superhäftigt att titta ner i kratern. Det var däremot något av det jobbigaste jag tagit mig igenom på väldigt länge.
Ompackning och sista krafterna mot Uhuru
Vid Stella Point, 5756 meter över havet, fick de som ville möjligheten att lämpa av sin dagspackning då ett par av guiderna satt kvar och höll vakt. Maria och jag packade om min ryggsäck och jag tog upp systemkameran. Sedan hade vi ”bara” en timme kvar upp mot Uhuru Peak.
Det gick långsamt. Väldigt fantastiskt långsamt. Vi mötte folk. Vi gick till och med om folk. Här uppe, där flera av vandringslederna nu synkas, ökade mängden människor så klart en hel del. Några långa led eller köer var det aldrig tal om men jämfört med de föregående dagarnas ödslighet var det här rena autobahn. Jag såg ett par-tre person må ganska dåligt och minst en kaskadspya med en halvtimme kvar att vandra. Höjden lämnar ingen oberörd.
Slutkörd och gråtkalas på Uhuru Peak
Den 14 oktober 2022 klockan 08:29 anlände vi så tillslut ÄNTLIGEN Uhuru Peak, 5895 meter över havet. Kibos, Kilimanjaros, Tanzanias och hela Afrikas högsta punkt, tillika toppen av världens högsta fristående berg och en del av Seven Summits. Nästan tre års väntan och förväntan var över.
Känslorna lyckades ta sig hela vägen ut från kroppen, genom fyra lager kläder, och hamna utanpå. När jag ramlade in i Marias famn för en härligt lång kram kunde jag inte hålla känslorna tillbaka. Rimligtvis var gråtattacken ett resultat av glädje, energitorsk och lättnad över att faktiskt ha gjort det hela vägen upp. Min egen inställning, efter att ha sett folk droppa av längs vägen, var att man inte är säker förrän man står vid skylten.
Kramkalaset gick också över hela teamet, vilket bara cementerade känslan av att vi under veckan som gått blivit en tajt grupp med skön sammanhållning.
Hörsägen och verklighet
Innan resan hade vi hört både det ena och det andra om Kilimanjaro och Uhuru Peak, från folk som varit där (och som inte (!) varit där). Köer, folksamlingar och trängsel på denna ”turistiga” och ”enkla” topp. Och visst, det var så klart folk på plats och ett ständigt flöde av vandrare både till och från Uhuru Peak. Våra lokala guider skötte det hela på ett enastående sätt och efter fem minuters väntan, som inte kändes som vänta, vid skylten fick våra två vandringsgrupper ställa upp för en fotosession, följt av ett flöde av människor för mer personliga bilder.
En annan aspekt är ju att man inte vill ha vandrare för lång tid uppe på de här höjderna. Jag vet att folk har känt viss forcering på toppen och det kan jag förstå men att drälla runt på nästan 6000 meter är det väl ingen större vits med heller. Så mycket är ju inte att se, som man inte sett längs vägen upp.
Efter en stunds fotosession och inhalering av ögonblicket började vi så vår vandring ner från berget. A walk in the park? I jämförelse med den gångna natten, absolut.
Glaciärer på dekis
Uppe på topplatån fick vi också några vackra vyer av de glaciärer som fortfarande finns kvar på Kilimanjaro. De krymper och de gör det i rask takt. Om det fortsätter i samma tempo så har man räknat fram de tyvärr är helt borta inom bara ett decennium från idag. En ganska skrämmande tanke eftersom det får så många följdeffekter. Vattenförsörjningen är ju en pretty much livsviktig detalj för människorna i området.
Efter att ha haft pole pole (långsamt tempo) på vandringen under en hel vecka var det nu rena formel 1-racet ner från toppen. Att göra höjdmeter är en sak. Att tappa dem något helt annat. I rullgruset ner från Stella Point studsade både Maria och jag nästan ner. Vi hade hamnat som en egen liten minigrupp tillsammans med vår lokala guide Arusha, som dessutom var snabbare än oss och kanske lite lätt irriterad över vårt långsamma tempo.
Långt där nere såg vi också Barafu Camp och dagens lunchcamp. På min fråga om det är typ en knapp timme dit ner svarade Arusha kort ”Minst två, förmodligen mer!”. Det var bara att studsa vidare i gruset och dammet, med små korta pauser längs vägen.
Barafu Camp och en blandad matlust
Strax innan tolv ramlade Maria och jag in som näst sista personer för lunchen. Här träffade vi på delar av gruppen som varit något snabbare än oss ner. Marias matlust var körd i botten men jag glufsade i mig lunch som om jag inte sett mat på flera dagar.
Barafu Camp är för övrigt en stor site, kanske den största vi såg under våra dagar på berget. Vi konstaterade båda två hur nöjda vi varit med att ha vandrat nästan helt själva under större delen av äventyret och därmed sluppit ganska osexiga camps som dessa.
Race ner mot Millenium Camp
För att inte somna av utmattning vid lunchen på Barafu Camp bestämde vi oss för att snabba på med maten. Inga problem för Maria men jag fick öka takten en aning för vi såg verkligen fram emot att komma fram till nattens camp så snart som möjligt. Det var fortfarande två timmars vandring och minus 600 höjdmeter ner till Millennium Camp.
I en liten varierad grupp ledd av en lokal guide drog vi i ganska bra tempo vidare ner för berget. Kanske var det här hela vandringens minst spännande delsträcka. Stenigt, dammigt, kargt och med en stor längtan av att komma till tältet och få lägga sig i sovsäcken. Plus att mina knän skrek i höga protester med all belastning som de plötsligt utsattes för. Här hörde jag också hela veckans dummaste kommentar när ett par i samlingen gnällde över att det inte fanns campingtoalett på toppen.
Vi kan väl kort konstatera att vi går in med olika inställning till saker och ting. Både i livet och på ett berg i närheten av ekvatorn, drygt fyratusen meter upp.
Vi välkomnade en tidig kväll
Vid 14-tiden kom vi in i lågväxtligheternas landskap och en knapp halvtimme senare stod vi så vid skylten till Millenium Camp på 4000 meter. Guide-Jens välkomnade oss med öppna armar, kramade om oss ordentligt och gratulerade till en gedigen insats. Jag ska inte ljuga – det var verkligen en gedigen insats.
Som vanligt var tältet och tillhörigheter på plats. Dammiga, trötta och allmänt jävliga installerade vi oss för Kilimanjaro-vandringens sista tältnatt. Efter över 14 timmar och 1200 höjdmeter upp och 700 fallhöjdsmeter fick vi återigen sitta i mässtältet för en härlig middag. Ett annat märkligt faktum spelade också in för trots att vi fortfarande var på en anmärkningsvärd höjd så kändes den knappt av. Men det är väl så acklimatiseringen fungerar, efter att vi tappat nära tvåtusen meter de fem senaste timmarna.
Bakom träden på campen tornade så Kibo upp sig under en härligt blå himmel. På andra sidan, på bergets nedsida, låg molntäcket tjockt vilket också skvallrade om att vi fortfarande var på en höjd lite utöver det vanliga. Strax innan åtta kröp vi ner i sovsäckarna en sista gång.
Behöver jag säga att vi somnade ovaggade?
Stort GRATTIS till er härliga bedrift.
Tack för underhållande inlägg från er resa och underbara bilder.
Tack så mycket för det! 🥳
Tack för härlig läsning Vilken bedrift ni gjort!
Tack för det! Kul att du gillar! 🤩
Grattis, bra jobbat och verkligen kul att läsa om er bedrift! Lite avundsjuk för jag kommer aldrig att kunna ge mig på det 🙂
Tack så mycket! 🥳 Hoppas du hittar någon annat äventyr som är genomförbart.
En sån bedrift! Klart imponerad.
Tack så mycket och kul att du skänkte oss en tanke när du flög förbi berget! 😎
Grattis till er och Tack för allt ni har delat med er av i text och fantastiska bilder.
Trevlig 4:e Advent
Tack så mycket och trevlig 4:e advent det samma! 🕯️🕯️🕯️🕯️
Imponerad o tacksam att få ha förmånen följa er på detta äventyr. Det lät otroligt spännande och inspirerande när vi träffades i somras och ni berättade att resan äntligen skulle bli av.
Vad roligt att du hängt med här och tack för peppen! 🙂
Härlig berättelse och otrolig bedrift av er. En oförglömlig upplevelse för er antar jag. Kram o tack för delandet 😘
Ja verkligen en helt oförglömlig resa och upplevelse. Tack för kommentar och pepp! 🙂
Kul läsning! Var inte sugen på denna vandring innan och har dessvärre inte blivit det nu heller. Grymt kämpat!
Haha, det var ett delat betyg. Man måste inte bli sugen. Eller så kommer det när du minst anar… 😉
Intressant att läsa. Känner dock att jag mår lite dåligt när jag läser. Berget har visst fortfarande ett litet, litet grepp om mig efter alla dessa år. 🙂
Tack! Frågan är om berget släpper taget. Någonstans hoppas i alla fall jag att det behåller greppet lite lite så länge som går. 🙂
En positiv effekt av berget var att inget var fysiskt jobbigt på kanske 3 år?
Haha! En annan positiv effekt var ju att man nu kan relatera till andra som gör vandringar på höjden. Vi konstaterade det när vi sett Expeditionen på Cmore.
Grattis! Den där toppdagen var rejäl! Förstår att knäna vek sig, men lätt värt rullator i ett halvår! Well played!
Tack! Japp, toppdagen var en rejäl insats och jag jobbar hårt för att slippa rullatorn framöver. 😉
Så intressant att läsa Daniel! Vilken bedrift ni gjort tillsammans Du och Maria! Minnen för livet och vad ska nu ”toppa detta”?! Sedan alla förberedelser innan avresan- bara en bedrift det! Ni är bäst mina fina grannar! 👍🏼🥰⛰️☀️🚶🏻♀️🚶🥾🥾🎒🎒🕶️🕶️
Haha, tack det samma Berit och ja, verkligen minnen för livet! Kanske måste fira årsdag den 14 oktober varje år. 🙂
[…] ju säga DC, lite som ”Keb” när man varit på Kebnekaise och ”Kili” om man varit på Kilimanjaro). Fyra dagar i ett text- och bildformat. […]
[…] har, i regelrätt och sedvanlig anda, bjudit på högt och lågt. Okej, kanske inte lika högt som Kilimanjaro. Inte heller lika lågt som julaftonsdyket på Zanzibar för några år sedan. Nu låter ju året […]