De 20 första minuterna

Jag är på resande fot igen. En längre tripp igen. Själv den här gången. Igen. När andan faller på och jag får feeling så försöker jag köra. Det finns egentligen inget att vänta på. Rätt som det är så försvinner tiden, möjligheterna, chanserna – och i värsta fall livet (även om det inte nödvändigtvis behöver innebära att man går och dör). Lite som det där klyschiga förhållningssättet kring att inte låta saker vänta för då kan det vara försent.

Ja men ni vet.

Alltid alltid stämmer jag av med Maria först, när möjligheten till en upplevelse öppnar upp. Tillsammans-resa har alltid första tjing. Oftast fungerar det och så drar vi. Ibland inte och då tänker jag en vända till innan jag klickar hem en bokning och drar. Så har jag gjort flera gånger förut och kommer göra fler gånger framöver. Och alltid alltid, när jag väl sitter där och rullar hemifrån, så inleds hela kalaset med… ja, alltså, en gnagande känsla.

Så här. Jag har inga problem att resa själv. Jag är van och kan fatta egna beslut, gillar att styra över min egen tid samtidigt som jag också får leva med låga blodsockernivåer helt själv. Det fungerar som regel utmärkt och är utvecklande för mig personligen. Man lär sig en del om sig själv och får testa lite gränser, utan att jag för den delen korsar Amazonas på skidor eller fridyker i Marianergraven.

Och ”resa själv” för mig innebär faktiskt att… tja, resa själv. Samtidigt som det är fint att dela upplevelser med någon annan så går vandrarhem och hostel fett bort för mig när jag reser solo. Connecta med andra och bygga nätverk? Nej men orka, såvida jag inte måste. Ja, jag vet att jag förmodligen missar The Shit om Platsen jag är på men… ja, nej. Reser jag själv är det till 94,6 % min introverta sida som är iväg och frodas.

Men den gnagande känslan då?

Ja, den är lite svår att beskriva men mitt i all glädje kring att komma iväg så är det som att jag sjunker ner i en liten dal av livskris. Vem är jag? Varför gör jag det här? Varför är inte Maria med och varför kan jag inte bara sitta hemma i soffan och spela Xbox istället för att tramsa runt halva planeten bara för att få uppleva lite grejer?

I 15-20 minuter pågår det, innan ändan har landat tillrätta i sätet och jag kan sjunka ner med lugna andetag. Då är är jag tillbaka och av samma fart som jag åkte ner i dalen, med samma fart skjuts jag ut i universum och inser att ”Helvete, jag är ju på väg! Det är ju preciiiiis det här jag vill och har längtat efter!”.

Ja men jag vet. Jävligt flummigt så här en eftermiddag i Köpenhamn, i väntan på flighten som ska ta mig till ORD. Lagom hög på kaffe, nyduschad efter ett träningspass i duschrummet (alla platser är bra att träna på utom de dåliga) och omsvidad till longhaul-kläderna.

Det här ska bli nice. Det vet jag ju. Och om den där kvarten är den livskris jag behöver genomlida så kan jag ta den. Nästa gång är Maria med och då sitter vi bredvid varandra och spelar Backgammon på 38000 fot. Skitspel. Jag förlorar varje gång. Just då önskar jag att jag reste själv.

Närå. Hehe.