Jag åkte till Funäsdalen i onsdags kväll. Distansjobb och egentid eftersom Maria hade jobbåtaganden på hemmaplan och ramlade in först i fredags kväll. Och vet ni, det dröjde inte särskilt länge alls innan Härjedalen visade sin allra finaste vårvinterhimmel. När morgonsolen på torsdagen smackade rakt in i ögonen så jag knappt såg datorskärmen på köksbordet bestämde jag mig.
Långlunch. Och jobba kväll.
Ett ganska enkelt val, allra helst när jag var både mötesfri och delvis kan styra mina timmar lite som jag vill. Det här är en lyx som jag tänker på i det närmaste dagligen. Så, när klockan tickade framåt halv tolv svidade jag om till träningskläder, tog ett par mackor i farten och rullade snart igenom Funäsdalen med siktet västerut.
Hållan – Funäsdalens Hallsberg
Säsongens längdskidor har mest blivit kring Kåvan. Enkelt utifrån att vi har knappt tvåhundra meter till spåren från lägenheten. Bra för korta turer och slippa ta bilen. Den här dagen ville jag dock se något nytt. Helst upp på fjället. Jag tog sikte på Hållan, som vi kört förbi mängder med gånger. Det är lite som Funäsfjällens svar på Hallsberg när det kommer till spårtrafik. Längdspår i det här fallet. Här möts och korsas flera leder och det är geografiskt sett lite av en central plats i Funäsfjällens längdsystem.
Det går att skida nonstop till Funäsdalen, Fjällnäs, Tännäs, Bruksvallarna och Ramundberget. Alla vädersträck. Alla svårighetsgrader. Jag skulle, teoretiskt sett, kunna ha skidat hela vägen tillbaka till Kåvan och lägenheten men det hade blivit jävligt opraktiskt med tanke på att bilen stod parkerad vid Hållan. Men visst, det går ju skidbussar… ja, allt är möjligt.
En go uppförsbacke
Efter en mastodontbacke som inledning, vi snackar över hundra höjdmeter på en dryg kilometer, var jag tillslut uppe på kalfjället. Ett lätt medlut bjöd på magnifik skidåkning. Långa, stora staktag. Medvind och fartlek. De karga, öde vidderna och med skidspåren som skär likt ett rakt streck i det vita trädlösa landskapet, ackompanjerat av de röda ledkryssen. Om det går att bli hög på längdskidor så blev jag nog det där och då.
Drygt fyra kilometer är det från Hållan till Malmbäckstugan, en liten byggnad utslängd på fjället och där folket den här dagen satt och njöt i solskenet. Jag rekade lite snabbt för framtida besök (våfflorna såg riktigt fina ut!) innan jag skidade vidare mot Andersborg, ytterligare drygt två kilometer bort. Här var det betydligt mer folk. På gränsen till trångt och därmed inte lika charmigt. Men så är den här fjällstugan också något mer tillgänglig.
Det blev inga längre stopp på någon av platserna. Långlunch är trevligt men kan ju inte bli hur utdragen som helst heller. När jag dessutom hade åtta kilometers åkning tillbaka till bilen så var det bara att staka vidare. Jag tog återresan genom björkskogen ovanför Tänndalen och efter nästan 15 kilometer i spåren och exakt noll vurpor kunde jag låsa upp bilen och trycka i mig ett par mackor jag snott ihop.
På riktigt. Långluncher som de här kan jag ta alla dagar i veckan och då spelar det mindre roll om det innebär kvällsjobb.
En after work tack!
Okej, jag ska fatta mig kort nu. Men på fredagen, när klockan passerat halv fem och jobbdatorn stängts ner, gjorde jag en favorit i repris. Fast inte långlunch utan som afterwork. Jag nöjde mig med att skida till Malmbäckstugan den här gången men tog kalfjället även på tillbakavägen istället för björkskogen. Jag gillar fjäll och ville passa på att maxa.
Ett klokt val.
Den här turen blev om möjligt ännu häftigare. En sol på nedgång, medvind, samma härligt långa flacka backar att både susa ner för och staka upp för. Helande för ta mig fan hela kroppen, på alla sätt och vis. Om jag måste välja mellan livets olika afterworks som erbjuds så ligger sånt här definitivt på topp… tre? Två? Ett?
Härliga Härjedalens helande skidpropagande ändå. Käre barn vad jag gillar!
