ÖSJÖDALEN | Att jag den här säsongen har avstått utförsåkning har knappast hindrat mig från aktiviteter när vi hängt i Villa Viste och Funäsfjällen. Efter förra säsongens renässans i längdspåren har jag minst sagt varit pepp på ett ge mig ut på nya turer i fjällspåren och kombinera intensiva högpulsare med njutåkning och vårvinter.
Det senare gav jag mig ut på i helgen när jag skidade genom från Bruksvallarna till Ramundberget via Ösjödalen, i Härjedalens vackra västra fjällområden.
Från Bruksvallarnas sorbet
Maria släppte av mig vid Bruksvallarnas sportcenter. Medan hon åkte vidare för lite egentid i Ramundbergets utförssystem preppade jag för längdåkningen. Med fyra-fem plusgrader blev det löpartajts, en hoodie och mössa. Åtminstone inledningsvis.
Skidturen börjar med en del stigning upp bland fjällbjörkarna. Jag vet ju sedan tidigare att det kan vara riktigt fina spår här men med plusgrader och dagens skidtävlingar var det bara förhålla sig till vårvintersorbet och noll skidföre. Efter drygt två kilometer och tvåhundra höjdmeter är det dags att välja led. Här tar jag sikte på Fjällspåret mot Ösjöstugan och Ramundberget. Det är halvmilen till stugan och milen till Ramundberget. Det går även att skida tillbaka till Bruksvallarna via Wallespåret eller så drar man vidare mot Kariknallen och Solskensturen.
Jag har av ett anat sällskap i spåren fått en hint om att det friskar i rejält uppe på kalfjället, vilket snart blir bekräftat. Det blir vindjacka och vindbrallor bara en kort stund senare. Ja, det där med att välja motvind verkar vara min starka sida. Lite samma som Solskensturen som vi gjorde för några veckor sedan.
Mot Ösjödalen
Kilometerna uppe på kalfjället är bitiga men otroligt vackra. Ledkryssen skär rakt igenom landskapet men halvvägs av raksträckan följer jag spåret mot Ösjöstugan och viker därför in i Ösjödalen. Ramundberget på min högra hand och Ösjökläppen på vänstra. Äntligen får jag åtminstone lite vind i seglen men föret är fortfarande segt och det känns som att jag får staka även i medluten.
Ösjöstugan ligger väldigt fint beläget men jag är trött och vill mest göra klart turen så jag fortsätter utan att kliva innanför dörren. Det dröjer inte heller länge innan jag ser toppen av Fjällgårdsbanan, Ramundbergets längsta sittlift samtidigt som hela turens bästa sträcka uppenbarar sig. Medvind, fint spår och medlut. Dagens njutåkning varar i ungefär ett par minuter. Man får ta vara på det lilla.
Jag ringer Maria för att stämma av läget och vi avstyr faktiskt vår tänkta lunch på Restaurang Tusen. Båda två vill hem och eventuellt nämns varm choklad med punsch i samtalet.
Utförslöp till Ramundberget
Från toppen av Fjällgårdsbanan löper längdspåret i liftsystemets norra ytterkant. Det är på sina håll ganska dramatiska lutningar och eventuellt kan jag ha vurpat ett par gånger. Sorbet är inte jättehärligt att åka i men desto mer tacksamt krascha i. Mjukt och fint.
Efter en liten felåkning når jag snart botten av Ramundberget och skidar de sista hundra meterna längs Ljusnan. Drygt 14 kilometer in på kontot och jag är mör både i muskler och huvudet, efter ganska otacksamma förhållanden under mina två timmar på skidorna. Men tänk den här turen en tidig vårvinterdag i säg mars – då är det här troligen en av de finare sträckorna man kan göra runtom i Funäsfjällen. Helt övertygad!
