5 månader av korsbandsrehab

Käre barn vad tiden går fort. I helgen är det fem månader sedan jag gick in till operationssalen, skuttade upp på bordet och sövdes ner för en två timmar lång korsbandsoperation. Ja men sådär elva och ett halvt år efter dagen då det förmodligen slets av en gång för alla. Jag förberedde mig så gott det gick genom att träna på som vanligt med lite extra fokus på ben månaderna före. Dagen innan ingreppet spetsade jag till det ordentligt genom att jogga upp på en fjälltopp i Funäsdalen. Galet. Och kul.

Det var ju på förhand svårt att veta vad som väntade. Jag såg till exempel ”Jävla korsband” på SVT Play veckan innan operationen. Då blev jag exakt noll sugen på att göra det. Nu så här ett halvår senare kan jag ändå känna att det var rätt beslut. Om det faktiskt var det lär jag nog aldrig få reda på. Jag är där jag är så det är bara att fortsätta träna på. En bra bonus har så klart varit en engagerad sjukgymnast som guidat mig genom processen, gett feedback, creddat och kommit med synpunkter.

Från släpcykel till HIIT

Hösten och vintern har bestått av rehab i olika former. Från det allra enklaste och första veckans ”släpcykel”, ett skonsamt sätt för att öka blodcirkulationen och få ner svullnaden. Till successiv stegring och avancemang i övningar. Utvecklingen var i början ändå ganska snabb. Andra veckan kunde jag inte lyfta benet ens en centimeter i en hamstringcurl. Veckan efter kom jag upp en decimeter. Märklig känsla att vilja lyfta benet men inte kunna, trots att det var helt utan smärta.

Smärta ja. Med starka piller de två första veckorna så måste jag ändå säga att det på det hela taget varit ganska smärtfritt. Bakslagen har i och för sig ramlat in, om än i begränsad upplaga. Som när jag vecka tre-nånting snubblade på träningsmattan och baksidan av låret fick sig en rejäl utsträckning, vilket följdes av min hittills enda gråtattack. Troligen mer av frustration än av smärta. Senaste debaclet kom i längdskidspåret för ett par veckor sedan när jag fick obalans i ett stavtag och baksida lår fick fånga upp mig. Jävligt oskönt faktiskt och en lämplig påminnelse om att jag fortfarande är svag i den delen av benet.

Varje varje dag

Tränar gör jag. Varje dag i någon form. Varje varje dag. Att ha den där träningssviten igång sedan snart fem år har verkligen hjälpt mig igenom det här halvåret. Och hjälpt mig vara förberedd inför operationen. Dagarna det känns piss ställer jag mig framför TV:n och kör gummibandsövningar. Vill jag dra på utav bara helvete blir det gym och intervallmusik tills svetten flödar.

Sedan december har jag tillåtit mig att gå upp i pulshöjande aktiviteter. Det mesta fungerar smärtfritt, från airbike och stakmaskin till träningscykel och ren styrketräning. De svettiga hårda passen är ju så klart roligast men varvas givetvis med lugnare pass med fokus på knät. Kondition är också en färskvara, för den som inte kände till det. Efter nästan tre månader helt utan pulshöjande var det en spännande upplevelse att dra på lite igen kan jag lova.

Livslångt

Rehaben är långtifrån över. Kanske ett halvår till, för att vara tillbaka på riktigt. Troligen livslång, för att göra knät långsiktigt hållbart. Ja men då får det vara så och det har jag accepterat. Om det i sig kan motivera mig att vara i fin fysisk form så är ju det alldeles utmärkt.

Dessutom har jag fortfarande kvar mina mål. Att springa halvmara igen. Att vandra i fjällen och bestiga berg. Att vara smärtfri. Med rätt träning är ju inte det för mycket begärt. Målen gör dessutom rehaben mycket roligare, bara jag lyfter blicken och tittar framåt. Korsbandsrehab är, precis som mycket annat, allt annat än en quickfix. Det om något har jag lärt mig den här vintern.