Det där med att vila sig i form

Söndag. 15:58. Pre-game. Försäsongen är över. Serien ska starta om ett par minuter. Laddad. I god fysisk kondition. Hel i kropp och sinne.

Söndag. 16:08. Ligger i eget straffområde. Skriker av smärta efter att vänstra knät vridit sig etthundraarton varv. Eller i alla fall vad det kändes. Efter en ickeduell. Färdigspelat. Tack för kaffet.

Sedan november har jag slitit med försäsongsträningen. Fem minuter fick jag spela. Och fotboll lär det inte bli på ett bra dag. Plus att det är tolv dagar till Göteborgsvarvet. På onsdag tänkte jag ta mig runt sista knappa tvåmilsrundan med tempo. Jag har strukit det ur schemat. Jag sitter på en stol med lindat ben. Jag haltar fram och borde egentligen ha lånat ett par kryckor. Jag kan än mindre springa. Och jag vet fantamig inte när jag kan göra det heller. Men den 18 maj ska jag göra det. Folk med värre åkommor har tagit sig runt stan. Men det där med Sub ’100 har jag väl nästan börjat inse att det kan bli en aning kärvt.

Det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt när jag skrev om mitt senaste löppass, med en uppladdning som har känts riktigt bra. Som min far sa igår. ”Det kanske är dags att sluta med fotbollen.”. Svar; nej. Jag tog risken (som jag inte ens såg eller ser som en risk!) med att spela match. Det gick åt helvete. Fail. Jag lever med det. Men jag kan inte påstå att jag hoppar av glädje. Dels för att jag inte kan just nu och dels för att… ja, det är väl självskrivet.

Om tolv dagar är det Göteborgsvarvet. Jag har fortfarande en plan om att stå på startlinjen. Jag har fortfarande en tanke på Sub ’100. Jag tänker helt enkelt (ofrivilligt) vila mig i form. Och. Som jag skrev ovan. Folk med värre åkommor har tagit runt så då vore det väl fan om inte jag också skulle kunna göra det.

Kämpa Dryden.

Pre-Göteborgsvarvet

1 KOMMENTAR

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.