Det råder sedan länge konsensus kring att resa till på pappret tveksamma länder. Länder med enpartistyre, total kontroll och en befolkning utan reellt inflytande. Man rättfärdigar resorna genom att noggrant skilja på stat och folk, på makt och människor. Man åker dit för kulturen, historien, vardagen, människorna på gatan. Turismen fungerar som ett slags neutral zon. Argumenten drar man ur rockärmen snabbare än att någon hinner säga ordet ”militärdiktatur”.
Fair enough.
Ju längre bort landet ligger och ju mer exotiskt det är, desto lättare verkar den distinktionen vara att upprätthålla. Ju färre gånger som landet omnämns i sammanhang som övergrepp, inskränkningar och repression, desto mindre framträdande blir frågorna och problematiken. Ligger det dessutom en bit bort från de mest trafikerade turiststråken blir resan inte bara acceptabel utan både intressant och spännande.
Nu verkar dock den logiken ha fått begränsad räckvidd. Med ett land upplevs som lite för bekant. Lite för nära. Lite för likt oss.
Då blir ledaren plötsligt landet. Då räknas inte längre valresultat, opposition, splittrad opinion eller det faktum att stora delar av befolkningen vill gå åt ett helt annat håll. Då handlar det inte om att resa för kultur, historia, vardag eller människorna på gatan. Då används istället ordet regim på ett nytt sätt. Ett helt land sammanfattas i en enda person.
Det är möjligen där det skaver. Inte i valet att resa eller inte resa, utan i hur lätt vi accepterar totalitära styren så länge de är tillräckligt långt bort. Och hur snabbt vi förlorar förmågan att göra samma åtskillnad när landet råkar ligga för nära vår egen självbild.
Undrar egentligen vem och vad det säger mest om.
Hm? Undrar vilket land du menar? 😉
Ja du, jag vet inte riktigt? Ska vi ha en gissningstävling? 😉
Jag tycker att det finns så otroligt mycket att säga om detta men ska försöka hålla mig kort och onyanserad
1. Ja, folk är inkonsekventa
2. Jag tycker det finns en viss skillnad på demokratier och diktaturer i ”stödjandet” i relation till i hur stor grad en befolkning valt sin ledare. Därmed går det att till synes vara inkonsekvens men egentligen kanske vara det
3. Jag brukar inte dissa länder pga regim/statskick men när Mr T visade orimlig ambition om Grönland då blev avsmaken för stor. Inte pga princip men pga lust
Välkommet, tack för kommentaren!
1. Verkligen. Gränsland till populism i vissa avseenden.
2. Hänger inte riktigt med.
3. Det är okej att känna så men den pusselbiten passar ju illa med alla andra bitar i ens resepussel?
Jag har tänkt jättemycket på detta – hela ämnet, men också på ditt inlägg. Det har tagit flera dagar att komma till ”ok jag kan nog få ner det hyfsat nu”. I sak – ja vi dömer nog lite olika från land till land. Jag tror dock inte det finns någon direkt korrelation till tex hur exotiskt något är – som att vi skulle ”fria” (rättfärdiga) bara för att ett land på vissa sätt är mer åtråvärt eller så. Eller hur nära det är. Eller ens hur många i ett land som stöder regimen vi ej gillar eller inte.
I USA-fallet just nu hör jag till skaran som inte alls vill (däremot inte sagt att jag garanterat inte kommer under denna mandatperiod). Jag tycker det är fullkomligt fruktansvärt att sitta på ett avlägset hörn och se ett land falla (demokratiskt, förnuftiskt, jämställdhetsmässigt, jämlikhetsmässigt, värderings- och alliansrelaterat mm mm mm) och INTE KUNNA GÖRA NÅGOT. Hemskt, är det.
Kanske kan jag dock säga något i digitala kanaler, eller kanske kan jag iallafall vara en del av den statistik som visar att turistbesöken dalar kraftigt? För, annars kanske han står där en dag – den nya tidens soon-to-be-diktator och säger ”we are doing great! Och titta här, vi är även SÅ åtråvärda som turistmål, folk älskar oss, titta som de reser hit!”.
Kalla det en tyst protest, kalla det avsmak, kalla det en röst av många röster (motsvarande röstberättigade i en demokrati där varje röst räknas). Eller kalla det inkonsekvent, onödigt. Jag bryr mig inte. Vill inte vara en del av statistiken här. Känner avsmak för utvecklingen som pågår och då osug i sig att åka dit.
Att prata med människor i länder, under resor eller på annat sätt (tex online, i dessa tider) är alltid intressant och så så värt. Världens ögon på världens styren ovärdeliga. Relationer och perspektiv livsviktiga, fredsviktiga.
Tack för kommentaren Lisa! Så klart man kan känna avsmak för utvecklingen, där är vi (minst) två. Jag undrar samtidigt vad är som skulle få dig att 180°-vända i frågan, eftersom du trots allt öppnar upp för att resa till USA under rådande mandatperiod? Han lär ju inte bytas ut och utrikesambitionerna lär väl knappast förändras.
Att min dotter fyller 18 i sommar och det enda hon vill ha är att vi två åker till New York.
Säger massor om mig 😀 😀 . Hatar T med hela min själ. Det har aldrig hänt att jag valt bort något land pga politik. Jag tillhör alla dem du pratar om, hahaha. Dubai, Kuba eller Ungern. Men, nu, sitter kväljningarna i halsen. Inte för att jag hatar landet eller dess invånare. Men det tar emot. Kanske för att det så tydligt handlar om pengar och inte människor. Om hur så många som ser något i honom som jag absolut inte ser. Har däremot massor med platser jag vill besöka någon gång i framtiden. Arizona, Boston, Utah, Las Vegas. Just nu, är Amerikat pausat.
Tack för kommentaren! Det är ju inte det enda landet där eliten sätter makt och pengar fram människors välmående? Det blir ganska många länder att undvika om vi ska gå efter den devisen. Du är ju själv inne på det.