Att bila längs Normandies kust är som att befinna sig på en ständigt pågående morbid upptäcktsresa. Andra världskriget är över sedan 80+ år men såren har aldrig läkt. Kommer de ens att göra det här på den franska västkusten? Tveksamt. Överallt påminns man. Minnesplatser, monument, bunkrar och så självklart alla dessa militärkyrkogårdar. En av dem är det dock få som pratar om, men La Cambe German war cemetery förtjänar givetvis ett besök om man nu befinner sig i området.
När den amerikanska krigskyrkogården ett par mil bort, alldeles ovanför Omaha Beach, får mängder med besökare känns allt betydligt mer stillsamt här på La Cambe. Då dundrar ändå motorvägen på i 120 alldeles utanför. Vi är inte mer än trettiotalet besökare här, strax efter lunch en behagligt varm julidag. Runt på området arbetar gravvårdare med att varsamt putsa gravstenarna och klippa gräsmattan.
När man passerat entrén möts man av en stor öppen yta med ett knippe stenkors utplacerade tillsynes lite på måfå. Men här har allt en struktur, även om det inte är tusentals vita kors i raka led. Här pryds gravarna istället med stenplattor i marken. Under stenarna vilar oftast två-tre soldater och vi slås av att många av dem inte ens hann bli 18 år.
Det är lätt att tro att ondska präglar kvarlevorna som ligger under marken här. Jag tänker dock att långtifrån alla valde sina livsöden. Offer för omständigheter och en maktutövning utan dess like. Lite som skylten vid entrén säger;
Fram till 1947 var detta en amerikansk kyrkogård. Kvarlevorna grävdes upp och skeppades till USA. Den har varit tysk sedan 1948 och rymmer över 21 000 gravar. Med sin melankoliska stränghet är det en kyrkogård för soldater, av vilka inte alla hade valt vare sig saken eller striden. Även de har funnit vila i Frankrikes jord.
HITTA HIT | Google Maps
Över 21.000 gravar
La Cambe anlades redan den 10 juni 1944 och var från början en begravningsplats både för tyskar, amerikaner, britter och flera andra nationaliteter. När de allierades offensiv i västra Frankrike gjorde snabba framsteg innebar det att tyska soldater begravdes lite längs vägen, på isolerade platser utspridda i Normandie.
När ett avtal om tyska krigsgravar i Frankrike slöts 1954 flyttades inte mindre än 12.000 stupade tyska soldater till La Cambe, från 1400 olika platser i området. I det arbetet lyckades man också identifiera ytterligare soldater som nu fick namn och en evig plats att vila på. Idag finns det över 21.000 gravar här och utöver La Cambe finns det ytterligare tre större tyska krigskyrkogårdar bara i Normandie.
En massgrav i mitten
I mitten av hela kyrkogården reser sig en stor gravhög upp, vilken är viloplatsen för 207 oidentifierade tyska soldater och ytterligare 89 som är identifierade. En massgrav kort och gott. På toppen står ett stort kors i basaltlava och härifrån har man en heltäckande utsikt över hela La Cambe.
Kända gravar på La Cambe
Det är ju ärligt talat svårt att hitta hjältar här inne och tyskarna själva skyltar inte gärna om vare sig betydande insatser eller soldater. I informationscentret alldeles utanför går det däremot att lära sig mer och bland annat söka på tyska soldaters namn och var de finns begravda. Primärt hedras där minnet av förlusterna under Operation Overlord, och fokuset ligger på mänskliga öden och försoning.
Vissa specifika händelser och personer tas ändå upp, och flera av dem ligger begravda inne på La Cambe.
- Michael Wittmann var ett av Tysklands mest hyllade pansarbefäl och fick både Riddarkorset och Järnkorset. Han dödades den 8 augusti 1944 och ligger tillsammans med delar av sin besättning begravd här på La Cambe. Graven hör till en av de mest besökta.
- Adolf Diekmann var det högst rankade befälet vid massakern i Oradour-sur-Glane den 10 juni 1944. Han var planerad att ställas inför krigsrätt för dådet hann bli dödad innan rättegången blev verklighet. Hans grav utmärks inte av något speciellt och den verkar inte heller vara särskilt välbesökt.
Efter timmes iakttagande och ett knippe historielektioner rikare känner vi oss ganska mätta. Mätta på död, krigsöden och saker vi inte riktigt kan ta in. Morbidturism må vara spännande och fascinerande och att besöka något som hör till världshistoriens kanske mörkaste kapitel är en viktig lärdom att ta med sig hem.
Ändå slås vi av samma sak som så många gånger tidigare; att folk likförbannat fortsätter att kriga där ute. Har vi inte lärt oss något alls?
