Förmiddagssolen steker på när vi kliver av bussen. Vi befinner oss i Bizerte och det som är den nordligaste staden på hela den afrikanska kontinenten. Härifrån och 800 mil söderut heter allt Afrika. Åt andra hållet har vi däremot bara dussintalet kilometer av världsdelen kvar och sedan är det bara tjugo mil sjövägen till Italien. Perspektiven blir lätt hisnande när vi tänker.
Planen för vårt besök är egentligen att känna av atmosfären. Den tunisiska. Och först dras vår uppmärksamhet till de närmaste kvarteren. En marknad pågår så vi tar oss en kort sejour bland kläder, krimskrams, elektronik, kryddor, grönsaker, havsfångst och nyslaktat. Ja men delar av det som vardagen kräver. Vi är långt från turistfällornas välplanerade gränder och inkastare. Ytterst få bryr sig om oss, några blekansikten från Norden. I ärlighetens namn ganska skönt.
Nere vid hamnen hittar vi en kaffebar. En lång kaffe under en parasoll blir en behaglig paus innan vi kastar oss in i medinans virrvarr av gränder.
Lite kort om en lång historia
Även om Bizerte som vi känner staden idag fick ett uppsving på 1500-talet så har det varit aktivitet här långt tidigare. Redan 350 före vår tideräkning fanns Hippo Diarrhytus på den här platsen, vilket var en viktig hamn- och sjöfartsstad.
I det här fallet har ”Hippo” inte något med (flod)häst att göra utan det handlar troligen om en översättning från puniska, där ”hippo” har betydelsen hamn eller plats vid vatten. ”Diarrhytus” betyder att det låg vid en vattenpassage, ungefär kanal. Fullt rimligt där vi sitter med utsikt just över kanalen, med de färglada husen på andra sidan vattnet.
Rent historiskt har det hänt en hel del i Bizerte. I mitten av 600-talet tog araberna över staden men såväl romare som turkar, fransmän och trupper från Republiken Venedig har härjat här genom århundraden. Andra världskriget satte också sina spår då tyskarna belägrade staden fram till maj 1943 innan den återtogs av allierade. Efter kriget satt fransmännen på kontrollen innan de slutligen övergav stan 1963. Sedan dess är det Tunisien och ingenting annat.
Medinan i Bizerte
Gränderna i medinan är trånga men kantas av vackra dörrar och färgsprakande blomsterarrangemang. Taken av bougainvilleor är en fantastisk kontrast mot de vita och sandfärgade väggarna, där vissa hus även smyckats med blåmålade fönstergaller. Ja, lite som det vi såg i Sidi Bou Said dagen innan.
Portarna förresten. Vi snubblar nästan in i en liten fabrik, ett hemmasnickeri, där man är i full färd med att tillverka nya dörrar. Några av dem är klara, några ska bara målas och inom kort lär de pryda ytterligare en gränd i en mysig medina. Kanske i Bizerte, kanske i någon annan stad.
Nära toppen av Afrika (men ingen cigarr)
När vi efter en timme känner oss nöjda står bussen och väntar för vidare färd. Om Bizerte är hela Afrikas nordligaste stad så ska vi nu ta oss närmare den allra yttersta spetsen av hela den här gigantiska kontinenten. Vi ska dock inte nå hela vägen fram, för tyvärr är inte Cape Angela vårt egentliga mål.
Istället hamnar vi vid strand och en stängd restaurang. Det är absolut vackert här, där Medelhavet visar sina skönaste av blågröna färger. Och tur är det väl att jag just där och då inte har pejl på hur nära en ytterlighet av massiv karaktär vi faktiskt är. För då hade jag nog tjatat till mig ett besök.
Jag drabbas av en rejäl besvikelsebakfylla när jag på tillbakavägen inser var vi har varit. Och hur nära. Om jag bara vetat så hade jag propsat på en liten omväg norrut. Till spetsen av Afrika. Vi hade hunnit. Men den här eftermiddagen får ”efterkloksamheten” ett nytt ansikte. Mitt.
Nåväl. Vad är en sån där bal på slottet? Vi har precis fått en tunisisk dos injicerad rakt in i minnesbanken. Bizerte, den gamla hamnstaden. Charmig med sin myllrande marknad och vackra medina. Det är fint så. Mycket fint.
Detta var en pressresa arrangerad av Tunisiens turistbyrå. Texter, bilder och åsikter är alltid eget material.