Kartan hem från Frankrike i somras låg öppen. Inga större planer eller besöksmål och inga hålltider längs vägen hem till Sverige att passa. Vi gör vad vi vill. När vi vill. Ungefär. Efter natten i Rouen rullar vi upp mot Amiens. Längs vägen kommer andra idéer upp. Ska vi besöka Bastogne igen? Det blir en liten omväg. Maria tvekar. Jag är mer sugen. Men om vi nu ändå kör en omväg åt det där hållet kan vi lika gärna köra några mil till. Neråt Reims och den där stan som heter Épernay.
Vi är högst medelmåttigt pålästa men i Épernay finns det en aveny där de stora champagnehusen ligger uppradade. Avenue de Champagne. Tanken lockar. Istället för att fortsätta motorvägarna mot Bryssel kastar vi oss av mot Reims och framåt eftermiddagen rullar vi så in mot vårt snabbt bokade hotell i Épernays utkant. Efter ett kort löppass är vi snart på väg in mot den berömda avenyn, där eftermiddagen har tickat på fram till 18 ungefär.
Väldigt många flaskor
200 miljoner flaskor champagne i ett 110 kilometer långt tunnel- och källarsystem. Det är vad vi har under fötterna när vi närmar oss avenyn. Svindlande tanke och nog borde vi kunna få smaka både ett och två glas under vår kväll i Épernay. Tänker vi.
Det visar sig vara något svårare än så. Allra helst när avenyn ekar tom och grindarna till de stora champagnehusen är stängda och låsta. I ett av de pampiga husen pågår en filminspelning och i ett annat håller de precis på att bomma igen för dagen. För här, på Avenue de Champagne, är det tydligen kontorstider som gäller. Här bokar man in sig på en tur mitt på dagen. På kvällen, ja då stänger man och går hem. Då får vi spontant tillresta turister förlita oss på vad stans övriga utbud har att erbjuda.
Besvikelsen är ett faktum. Men det är bara början.
Konsten att (inte) servera champagne
Vi lämnar avenyn med tunga fötter men hittar snart en restaurang i närheten. En hel del folk men vi får oss ett bord utomhus. Sorlet är härligt och stämningen är god. Varsitt champagneglas och en Leffe för mig står snart på bordet. Hungriga som vi är bestämmer vi oss snabbt för maten. En pennepasta med lax för Maria. En tartar de beuf préparé för mig.
Tiden går. Tio minuter. Tjugo. Trettio. Fyrtio.
Efter en trekvart kommer maten in. Tartaren ser rimlig ut. Pastan med laxen ser ut som… ja men något som kanske skulle tagit pastans koktid att sno ihop hemma i köket. Av en sexåring.
Vi beställer varsitt nytt glas champagne och börjar äta. Det smakar helt okej. Det gör det. Champagnen vi beställde dröjer dock lite. Mycket. Servitören hänger med sina polare vid ett bord. När vi får ögonkontakt med honom går det upp för honom att vi ju hade en beställning som väntar.
Men nej, den får vara. Vi styr bort dem och begär in notan istället. Nån måtta får det väl ändå vara. Hur jävla svårt kan det vara att beställa champagne i Champagne?
Eftermiddagen har blivit kväll och vi vandrar sakta genom Épernay. Mörklagt och stilla. Vi är så klart lite besvikna men på resor med spontana intryck som de här blir det väl debacle ibland. Den här stan står kvar. Källarna med sina tunnlar och hundratals miljoner flaskor också. Och känner vi oss själva rätt så är det nog inte sista besöket i området.
Även om Épernay kanske inte sålde in sitt bästa jag.