Vi tog tidiga bilen och lämnade

Kvart över fem. Alarmet ringer försiktigt från mobilen på skrivbordet. Mörkret är fortfarande kompakt utanför. På parkeringen står bilen som laddat fullt över natten. Väskorna är packade sedan kvällen innan. Bara att klicka igång Moccan och låta kaffet rinna klart. Ner med koffeinet i termosen. Hoppa in i bilen. Klicka igång rattvärmen. Och rulla söderut. Planen är att ta dagens första möte från Funäsdalen och Villa Viste klockan nio.

Vanligtvis brukar vi, inför en långhelg i Funäsdalen, åka efter direkt efter jobbet på torsdagar. Men då är vi också ganska mosiga. Den här gången är suget efter att komma fram vid midnatt, packa in prylar, bädda säng och slockna alldeles för sent exakt noll. Vi trotsar istället vår morgontrötthet och bestämmer oss för en överjäkligt tidig morgon istället. Klockan är sex när vi rullar hemifrån.

Det är ändå något med att se dagen vakna upp. Världen är fortfarande ganska nedsläckt och trafiken vi möter är mest enkelriktad, när folk ska in till jobben i stan. Inte söderut från Östersund. Mörker blir gryning. Höstfärgerna genom vackra Klövsjö, Vemdalen och Hede är som ett fyrverkeri när morgonens första solstrålar träffar trädens glödande lövverk.

Knappt tre timmar tar det att köra. Som vanligt. Slår i princip aldrig fel. Vi har till och med några minuter till godo när vi viker upp datorerna och ansluter till våra möten. Lugnet, tystnaden och den låga pulsen kommer troligen känneteckna de här dagarna. En liten arbetsinsats här och där med småsaker vi vill ha ordnade, men annars bara… lugnet, tystnaden. Och den låga pulsen.

Vi gillar det här. Vårt lilla paradis.