Nog har vi pratat, och pratar, om den berömda femte årstiden uppe i den svenska fjällvärlden. Vårvintern. När dagarna blir längre. När ljuset några nya höjder efter vinterns mörka månader. När solens strålar börjar värma. När man drar ut på fjället och njutåker i skidspåren med fika nedpackat i ryggsäcken.
Men visst finns det väl också en sjätte årstid? Det pratas inte jättemycket om den, kanske främst för att den rör sig i de utskällda oktober- och novembermånaderna. Det borde vara hög tid att ändra på det. Tanken slog mig när vi tog en enkel promenad upp på fjället i Tänndalen häromdagen, till Andersborgs fjällservering.
Minusgraderna hade lagt beslag på Härjedalens vidder och i risen längs leden upp mot den gamla våffelstugan låg frosten som ett vitt täcke. Den krispiga färglösheten som erövrat fjället ses kanske som något bistert. Det är lite för sent att fjällvandra men samtidigt inga möjligheter till skidåkning.
Årshjulets ingenmansland.
I mina ögon är den här övergångsperioden precis raka motsatsen. Det är fascinerande att följa höstens sista timmar innan vintern marscherar in och lägger sitt vita täcke på fjällen en gång för alla. Naturen lever men är död på samma gång. Och det ligger som en förväntan i luften, på vinterns alla möjligheter som snart ska komma.
Ja men jag längtar ju själv efter att kunna ta en afterwork i skidspåren eller att susa ner för backarna i Funäsfjällen.
Vår lilla lunchtur i helgen så. Promenaden från fjällparkeringen upp till Andersborgsstugan är bara tre kilometer tur och retur men det kan vara bitande kallt ändå. Allra helst när jag helt orutinerat lämnat mina funktionsdugliga kläder hemma istället för att ta med dem till Funäsdalen den här helgen. Jag borde veta bättre. Kanske underskattade jag läget lite. Turen är ju lite av en walk in the park men när vädret biter i så är det lätt att bli klen. Men sån glömmer man snart bort när man sitter med sin våffla framför kaminen, i en stuga uppe på fjället.
Allt medan den sjätte årstiden pågår där utanför.
