Från pistmaskinens första parkett – så blir manchester i skidbacken till

Klockan är strax efter nio. Några av Funäsfjällens högsta fjälltoppar har precis träffats av dagens första solstrålar. Termometern utanför Ski Lodge här i Tänndalen visar klassisk januaritemperatur. Ja, -28°C nere i dalen får nog de flesta att stanna inomhus med en mugg varm choklad istället för att åka skidor, trots att manchestern ligger vackert jämn efter pistmaskinens nattarbete.

Vigelliften stretar på upp längs Headstråket och själv står jag med skidorna påknäppta. Den manchestermönstrade pisten är så gott som orörd och det är därför jag trotsar kylan. Jag vill nämligen testa lite av den manchester som vi faktiskt själva varit med och tillverkat den här morgonen.

Okej, vi backar bandet ett par-tre timmar. Klockan är strax innan sju. Mörkret ligger fortfarande kompakt över Härjedalen och de flesta hus och stugor är fortfarande nedsläckta. Liftarna öppnar inte än på några timmar men vi ska ändå få komma ut i Tänndalens backar, fast från ett aningens udda perspektiv.

Från första parkett i en pistmaskin.

En natt i Tänndalens skidsystem

Vi har bestämt en tidig tid. Klockan är sju och utanför Ski Lodge blir vi upphämtade av Hampus, en av flera pistmaskinsförare i Tänndalen. Vi ska få åka med de två sista timmarna av hans pass i den midvinterkalla Härjedalsnatten. Den snötäckta dörren till maskinens passagerarplats behöver ett par knuffar för att öppnas. Sedan kliver vi upp på larvbandet, in i hytten och stänger dörren bakom oss. Den varma kupén står i total kontrast till köldknäppen utanför och vi skumpar bekvämt fram på transportlederna genom snårig fjällskog.

Vid Svansjön, i andra änden av Tänndalens skidsystem, ska vi preppa den sista manchestern innan liftarna öppnar. För oss är det tidig morgon men för Hampus är det slutet på ett långt nattpass som startade vid ettiden. På skärmarna framför sig har han status på både maskin, snödjup, position och vad backen vi kör i heter.

Hela skidsystemet här i Tänndalen 3D-scannas men även maskinen har sensorer som mäter snödjup i realtid. Det varierar stort, från bara tre-fyra decimeter till långt över en meters snödjup. Har man sett en skidbacke i barmark förstår man, underlaget är långtifrån så jämnt och fint som det är nypistat.

Man jobbar som regel med att ta snön utifrån kanterna och in i backen. Det som fascinerar mig mest är hur vi helt stabilt tar oss upp och ner för pisterna, där vi skumpar fram i vår PistenBully 600. Tre sådana här maskiner har man i Tänndalen, varav en med vajervinsch. De väger uppemot 11 ton med all utrustning (ytterligare drygt två ton med vinschanordningen) och det går att kräma ur uppemot 520 hk. Klumpiga kan tyckas vid en första anblick men vid toppen av Långenliften vänder Hampus maskinen på en femöring.

Säkerheten först

Här förstår man också allvaret i att backarna måste vara helt folktomma när pistmaskinerna drar fram. Det händer ibland att folk trotsar förbudet att visats i systemet utanför öppettiderna. Man behöver inte vara mattesnille för att inse vilka konsekvenser det kan bli av en olycka mellan pistmaskin och skidåkare.

Efter två timmars åkning är vi tillbaka vid Ski Lodge. Hampus pass är över och nu blir det samling med kollegorna och genomgång av maskinen. Vi tackar för turen och går mot bilen. Inte för att åka hem utan för att hämta skidorna. Nu vill vi ut och swisha ner för den nypreppade manchester som vi själva fått se tillverkningen av.

Pistmaskiner på el

Tänndalen ligger långt fram med omställningen till el och har idag bland annat skotrar på el. I pistmaskinsvärlden är det dock en bit kvar att gå och tillverkarna tävlar just nu om vem som kan vara först ut med driftsäkra maskiner. Det är inte ”bara” att börja köra på el, det krävs en del infrastruktur och annan planering för att få rull på driften, helst när batterierna bara orkar med tre-fyra timmar i backarna. I Tänndalen har man en på lån men den här natten har just den fått vila.

Utbilda sig till pistmaskinsförare

Det är SLAO som håller i utbildningarna och det handlar först om några förberedande e-utbildningar följt av en endagsutbildning på plats. Sedan är man redo att köra. Förutom vanligt B-körkort behövs inga andra speciella förkunskaper men väl ett intresse av både arbetet och den udda dygnsrytmen. Man kör när liftsystemet är stängt, det vill säga mitt i natten.

Ändå känner sig Hampus aldrig ensam i arbetet. Tänndalen är alltid vaket och backarna är i någon funktion bemannade dygnets alla timmar. Under vår stund är det en strid ström av radiokommunikation och ibland har han också sällskap i förarhytten av familj och vänner.

Själva hantverket då, att få en perfekt preppad pist, lär man sig allt eftersom. Hampus ser otroligt rutinerad ut när han tar oss fram över pisterna och vi blir förvånade när han berättar att det här är hans första säsong. Kraven han har på sig själv finns ändå där och han svär lätt över några snöklumpar i backen som pistmaskinen inte lyckats binda fast.

5 snabba om att jobba som pistmaskinsförare

#1. Arbetstiderna

Pistmaskinerna kör när liftsystemet är stängt. I Tänndalen pågår ett normalt arbetspass från cirka 01 till 09.

#2. Utbildningen

Det krävs B-körkort, några förberedande e-kurser online följt av en dagsutbildning på plats innan man får börja köra. Utbildningen anordnas av SLAO.

#3. Egentid men inte ensam

Även om man arbetar själv är man aldrig ensam. På de större anläggningarna är det alltid någon annan som jobbar samtidigt. I Tänndalen är det folk igång i princip dygnet runt.

#4. PB600 och vajervinsch

I Tänndalen kör man tre stycken PistenBully 600, varav en med vajervinsch. Den kan behövas i mer extrema förhållanden som svarta backar.

#5. Lön

Enligt statistiken ligger snittlönen för en pistmaskinförare på 35.600:-, det ska vara något bättre betalt i regional sektor kontra privat. Skillnaden mellan kvinnor och män är hårfin.

Manchsterkrisp under skidorna

Här står jag nu på toppen av Vigelliften, en bra bit ovanför Ski Lodge i Tänndalen. Även om kylan inte är lika bitande här uppe som nere i dalen så är det kläder efter väder. Mitt bästa underställ, min tjocka dunjacka och en balaklava neddragen över näsa och mun. Jag tar några första stavtag och hör hur manchestern nästan rasslar under skidorna när jag trycker på.

Jag älskar manchesteråkning och jag älskar tomma backar där jag kan ta stora, breda svängar över hela pisten. På egenpreppat underlag dessutom. Då glömmer man snabbt bieffekterna av januariknäppen. Som den där rackarns kölden. Den som lagt beslag på tårna i pjäxorna redan efter första åket. Den som med skicklig precision hittar varje möjlighet att smyga in under skidglasögonen. Men jag struntar i det. Jag lyssnar på skidorna som skär i det krispiga underlaget och kastar snabba blickar ut över fjälltopparna i fjärran som mött dagens första solstrålar.

Livskvalitet, sanna mina ord.