Mitt i vintern. Inte i övergången. Inte på väg dit. Inte på väg ut. Utan där den faktiskt är som djupast. När kylan biter lite hårdare, när snön knarrar under varje steg och när fjället känns större än vanligt.
Midvintern i Tänndalen är stillsam. Luften är klar och dagarna är kortare, men ljuset har sakta börjat hitta tillbaka. Solen når precis över horisonten och färgar fjällvidderna innan den försvinner igen. Det är inget som pockar på uppmärksamhet, snarare något som finns där för den som tar sig tid att se det.
Men midvintern förändrar inte platsen. Mest bara tempot. Liftarna rullar som vanligt, backarna är öppna och snön ligger fast och kall i pisterna. Skillnaden märks i rytmen. Det är lugnare, mer utrymme och färre avbrott. Manchestern håller längre under dagen och åk efter åk får göras utan att något bryter känslan. Här finns tid att låta skidåkningen ta den plats den behöver.
Utanför backarna fortsätter midvintern i samma ton. Längdspåren ligger dragna genom skog och över öppna vidder, där snötäcket dämpar ljuden och tystnaden får ta plats. Det är lätt att bli kvar ute längre än planerat. Inte för att man pressar, utan för att det finns gott om tid.
För den, och oss, som har möjlighet att jobba på distans får dagarna en annan rytm. Arbetet tar plats men pauserna blir till något mer än pauser. Ett par-tre-fem åk, en stund ute i kylan, sedan in igen. Fjället finns där hela tiden. Rakt utanför dörren. Utan att behöva planeras.
Midvintern i Tänndalen handlar inte om att hinna med så mycket som möjligt. Den handlar om att låta det som finns få ta sin plats. När snön är som kallast, luften som klarast och stillheten får ta tid. Kanske är det därför den här tiden på året känns svår att släppa taget om. Kan vi stanna klockan en stund?
