I morse klev jag iväg lite tidigare än vanligt från lägenheten. Efter gårddagens debacle så kände jag att det fanns inspiration att ge plats för. Av någon underlig anledning...
Eftersom det är så gott som tomt i butiken plus åsynen av en kaffemugg så förväntar jag mig att han ska ordna det åt mig, utan några större omsvep. Därför blir jag en aning förvånad när han öppnar upp huvudet med det som kallar mun, sörplar vidare på kaffet och trött konstaterar...
Mitt i den hi-techvärld vi lever i finns det en stor skara människor som gör allt för att hänga med. Vissa lyckas inte alls, andra lyckas ännu sämre. Det är ju så många ord och termer som ska läggas på minnet.
Några helt underbart svala vindar drar in i lägenheten. Jag sitter här och har hjärnan på lågvarv, efter gårdagens 22-timmarsrace. Det tar på krafterna...
Ja, det är tydligen sant. Almanackan skriker ut december (okej, i ärlighetens namn har jag inte fått upp någon än efter flytten men om...) och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Det gör ont. Konstant. Och det är inte så himla roligt som det låter (om det nu ens låter roligt). Det hela började för två veckor sedan då jag var ute på mitt första träningspass sedan mitten av juli (ja, jag vet att det var ett tag sedan).
Det var ett tag sedan sist (nästan ett halvår tror jag bestämt) men ikväll var det återigen dags att bege sig ut i stridens hetta. Medal of Honor hör till ett av mina mest spelade spel och det blev, med exempelvis landstigningen i Normandie, trendsättande när det släpptes 2002.
