Okej, klargörande: jag gnäller oftast inte. Jag kan snacka skit emellanåt, men då är det rättfärdigat. Senast i förrgår faktiskt, vilket skapade visst rabalder men i sakfrågan hade jag ändå rätt i slutändan och eftersom det var min vetskap redan från början så kunde jag både stå på mig och föra diskussionen vidare. Jag kunde förvisso satt den verbala spiken i kistan redan i första meningen, men ger jag mig väl i kast med ett sådant projekt så blir det lätt att det rullar på. Som den där snöbollen som växer när man rullar den ut för en backe.
Men jag gnäller oftast inte. Jag tänker två steg längre och ett tillbaka. Tillbaka för att se vad gnället i sig grundar sig på och två steg framåt för att se vad konsekvenserna blir om jag just gnäller. Oftast genererar ju inte gnället något vettigt, varpå jag placerar det i facket för i-landsproblem och går vidare. Oftast.
Men idag är jag gnällig, och det blir jag när världen bestämmer sig för att sänka pH-värdet i tillvaron helt utan anledning. Kylen har nog kastat in handduken och jag klarar mig gott och väl med ett debacle av den typen. Men så fick jag plötsligt två jävligt trevliga telefonsamtal som vände hela dagen. Men det ska man inte tala högt om för då kommer världen tillbaka och bestämmer att två eluttag och varenda belysning ovanför köksbänken också plötsligt ska sluta fungera. What about that?! WHAT about THAT!?!? Som Clive skulle sagt.
Så. När mörkret föll och de tunga molnen började vräka snö över hustaken la jag mig sonika på soffan, stirrade lagen om all jävlighet i vitögat och konstaterade för mig själv; är det så är du vill ha det? Då ska du få det…
Dagens bildskörd. Fantastisk morgon med klarblå himmel och milsvid utsikt till numera snöklädda Ovikstoppar. Följt av en aning förkyld nederbörd även i staden. Glögg på det här?