Efter förra veckans debacle och 1-2 att hämta in krävdes det seger ikväll. Manchester har en förmåga att bjuda på riktigt fina derbyn mellan United och City och kvällens drabbning var sannerligen inget undantag. Finölen var serverad. Avgörande i slutminuterna tycks vara the real deal och när Rooney, helt fucking omarkerad (!), nickade in 3-1 i 92:a minuten var det inte många lediga celler på de drydianska stämbanden. Kärahjärtarnes, alltid dessa nagelbandsslitande matcher.
Men nu är det vårtermin i höst/vår-ligorna. Det innebär traditionsenliga drabbningar mellan favoritlag mot…. tja, vi kan kalla dem för mindre favoritlag, i slutspelsliknande sammanhang. Hockey och fotboll blir som vanligt inspikat i vårens agenda. Champions League, Premier League, elitserieslutspel. Kvällen var bara en fantastisk och bedrövlig påminnelse om att det snart är dags. Jag älskar det. Jag hatar det. Att förlora är fruktansvärt. Att vinna går inte beskriva.
På söndag fortsätter det. Lasse Granqvist och Jens Fjellström ska ta mig igenom himmel och helvete. Direkt från Emirates Stadium. Arsenal. United. Jag hatar det. Jag älskar det…