Att säga tack, goodbye och hejdå

Dag 8. Så var det dags. Avskedet. Vi har packat våra väskor redan kvällen innan och fått dem hämtade. För sista gången beger vi oss mot frukosten ombord. För första gången på hela veckan bryter vi trenden och äter vår frukost längst bak, på Ocean View Café. Inte alls lika sexig vare sig miljö eller mat som på Aqua Spa Café men just idag har vi inget större val eftersom det mesta är stängt.

Utsikten är det dock inget fel på (inte maten heller, ska tilläggas), Miamis skyline signerat downtown reser sig i mäktigt majestät och det blåser lite svalare vindar denna lördagmorgon än vad vi vant oss vid den senaste veckan.

På däck 4, i Reflection Theatre, sätter vi oss och inväntar vår tur att checka ut. Vi träffar på ett gäng andra svenskar som ska få gå av ungefär samtidigt som oss. De ska till Fort Lauderdale för att ta sitt Norwegian-plan direkt hem till Stockholm och visst, direktflyg till Sverige hade vi verkligen uppskattat nu men de berättar om både dålig mat och trånga utrymmen och vi blir inte särskilt inspirerade.

Utcheckningen är försenad och vi bestämmer oss, väl i land, för att hoppa över downtown-hänget och istället bege oss direkt till KMIA. Ett fartygsfarväl, tjugofem minuter och tio dollar senare har vi åkt direkttaxi från kajen till flygplatsen och allt flyter (som vanligt på den här resan…), på sådär önskvärt bra som man bara vill.

Hemresor är alltid längre, tråkigare och mindre inspirerande än utresor. Det är inte så konstigt utan det är mer så det är. Hem ska man och nu återstår bara flygplatshäng på KMIA i några timmar, en knappt åtta timmar lång flygresa till rätt tidszon och projektet att få några timmars hyfsad sömn. Vi ska precis kliva på vår egen AF695 och få luft under vingarna när Lufthansas A380 mot Frankfurt rullar ut framför oss. Jag hinner precis, med lite förhöjd puls, få en helkroppsbild innan jag rusar till min egen incheckningskö som redan är i rullning. Det är nästan värt besväret.

Miami, Florida och östkusten är i skymning och ett efter ett lyfter maskinerna mot olika destinationer. Alla är de på väg någonstans. Precis som vi. Vi ska hem.

Strax innan halvsju rullar vi ut och sätter fart västerut innan en laglig u-sväng tar oss åt rätt vädersträck. De hopvuxna städernas spikraka kvarter försvinner under ett molntäcke och solen skickar dagens sista strålar i ryggen på oss medan vi tar sikte på natten, Atlanten och destination Paris. Två timmar senare somnar vi, tillsammans med knappt trehundra andra själar, till en film vi inte minns någonting av. I ett nedsläckt plan. Med bara vatten 34000 fot under oss.