I februari slog knät till igen och nej, det är fortfarande inte i särskilt bra skick trots ganska ihärdig träning under våren. Allra minst för fotboll. Visst, en golfrunda pallar jag med utan problem men så fort det blir allvar och påfrestningar så är det bara att kapitulera. Inte så konstigt då, att jag faktiskt inte besökt laget en enda gång sedan jag klev av träningen i februari. Inte. En. Enda. Gång. Det har aldrig hänt sedan jag skrev på mitt guldkantade livstidskontrakt i november 2006…
En liten insikt är det ju, om att fotbollen kanske är över men än vill jag inte riktigt ge mig. Kanske kanske. Kanske. Igår var jag hur som helst tillbaka på ”brottsplatsen”, för första gången den här säsongen (!) och fick se lagkamraterna vända 0-1 till 2-1 med en sådan där skön balja precis i slutskedet.
Undrar om det är läge att börja tjata sig till en magnetröntgen av knät igen. Så kanske jag har en undersökning klar lagom tills årets tävlingsmål är i hamn i slutet på september.
Gårdagens trepoängare var för övrigt säsongens första för Ås. Det har gått lite halvknackigt i fyran för mina vänner på gröna mattan under säsongens första halva. Och jag ska väl inte sticka under stol med att en återkomst i femman troligtvis skulle locka mig lite mer att göra ett nytt försök. Fotboll är ju ändå fotboll. Men att önska ner laget i femman? Nja, så elak är jag inte.
