Hej, beteendevetare – hjälp!

Vinterflykt till varmare breddgrader. Vad är det om? Om ni frågat mig för bara två-tre-fyra år sedan så hade jag himlat med ögonen, suckat djupt och sagt något om att vintermånaderna ska upplevas på skidor, i en brant backe och gärna med massa minusgrader. Att fly landet vore inte bara fegt utan skulle även innebära att man går miste om en av de finaste perioderna här uppe. Vem tackar nej till det här?

Inte jag. Absolut inte. Det är helt underbart att få kasta sig ut i backarna, kanske framförallt en topptur under klarblå himmel med ett helt berg för sig själv. Den känslan!

Men så kom vintern 2013/14 till oss. Med slask, regn, plusgrader och en alldeles bedrövlig period som inte liknade något annat jag sett på väldigt länge. För första gången sedan 2009 blev det inte ens någon topptur och på en av säsongens tre (!) ynka dagar i backen bröt jag dessutom ena skidan i en icke-vurpa. Plus att jag kryssade iväg till Karibien mitt i alltihop, inte särskilt jag alls faktiskt då jag vanligtvis lägger längre resor i samband med sommarsemestern. Där hände alltså något banbrytande och sviterna av den kanske bästa resan någonsin har för lång tid framöver etsat sig fast i mitt huvud.

Här står jag nu. En och en halv skida med en stundande vintersäsong och jag är skrämmande osugen på att ens köpa ett par nya plankor som jag kan åka på. Jag vill helst bara boka en resa och ha något att åka iväg till när januari är som mörkast, gråast och mest ångestframkallande. För det är så jag just nu ser på saken. Jag vill ha värme, gå i sandaler, känna hur varma vindar omsveper mig. Jag vill…

Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Har jag fått winter overload med tanke på alla sköna aktiviteter de senaste åren följt av fjol säsongs dynga? Eller är det så enkelt att Karibien bosatte sig i mitt hjärta och ägnar de kyliga höstdagarna åt att skicka ut lockrop som pulsar ut i blodet? Jag börjar nästan luta mig mot den konspirationsteorin.

Så, vad göra? Snälla Bullen, hjälp mig!