Har du sprungit två mil i en sko?

Vi städade i tisdags. Vardagsrummet tog sig så smått den form jag vill ha det i. Minimalt med prylar framme, inget skräp som skräpar på platser det inte hör hemma på, fritt från skit på golvet samt ett rent matbord med en väldoftande julgrupp. Prydligt. Vackert. Och allt det där. Som jag vill ha det.

I onsdags kom det en IKEA-leverans hem. Två loftsängar. Med tillhörande kartonger. A lot of kartonger. Kaos i mitt huvud. Sjunkande humör. Bror var över och hjälpte till med monteringen monterade allt på egen hand. Det blev kalasbra. Men en del av mig var sur som ett helt lastbilsflak med citroner. För. När monteringen var klar så var vardagsrummet fyllt till bredden med två gamla isärmonterade sängar, ett nedplockat skrivbord och all annan skit som tidigare huserat i ett sovrum.

Städningen ogjord. Jag flydde fältet. Träning, det botar det mesta. Men inte allt tydligen. När jag kom hem från den kvällens fotbollspass, och grannen var nere på besök, så fick jag ganska omgående frågan av henne.

Har du sprungit två mil i en sko eller?

Jag utstrålade tydligen mitt misstycke om vardagsrummets status till den milda grad att grannen frågade om min börda. Efter en stunds beklagan över situationen, där det också framgått att jag flyr fältet i helgen och överlämnar städning och begagnatförsäljning till någon annan, så fick jag mig en verbal uppläxning. Som att det inte är ett dugg synd om mig. Som att återkomma när jag har ett riktigt i-landsproblem att stoltsera med.

Jag skrattade efter att hon gått. För hon hade ju helt rätt. Jag har inget ordentligt i-landsproblem att komma med. Ett stökigt vardagsrum är ju faktiskt inget att gnälla över, när det dessutom är temporärt. Det är bra med ögonöppnare ibland. För det är inte synd om mig.

Alls.

Och några två mil i en sko har jag aldrig sprungit. Men jag blev sugen på att testa.

Omslagsfoto: R.Rydén