BLOGGEN KAPAD – Jag hatar att resa!

Jaha, fredag. Veckan bara rusade iväg. För oss innebär det att sqs salj lkjlkjl kjjlkj uaakjfgl as9o87ast…aaaahhhrrr…va…fan är…. det här?.. ölkalkj…

Hörs jag? Syns jag? Bra.

BREAKING! Idag är det jag, Hanna, som kapar Drydens blogg för att få ut mina aggressioner över det här jäkla resandet! Vem jag är? En jävligt förbannad resenär som är några få länder ifrån att uppnå målet 30 länder innan 30 år (tur att jag har två år kvar…). När jag inte är arg är jag oftast glad och brukar fördriva tiden med bl.a djuphavsfiske och skärmflygning. Nej. Jag gör bara det gamla vanliga: reser, tränar, umgås, äter och försöker ha det så bra som man bara kan här uppe i Norrland. Rötterna har jag i den östgötska myllan. Jag har försökt att blogga, men nöjer mig numera med Instagram.

Mitt första reseminne är från Mallorca. Där fanns en åsna som barn kunde hänga deras nappar på, i någon form av nappavvänjningssyfte. Sedan har det rullat på, från Panamas djungler till Sri Lankas tsunamihärjade stränder, från Tokyos trånga tunnelbanor till Australiens öde outback, från den turkosglittrande Lake Michigan till lilla Moldes djupa fjordar. Att resa har liksom alltid varit en del av mig.

Jag älskar att resa!

Det må vara på topp tre av listan över de mest klyschiga saker en kan vräka ur sig, men jag gör ju faktiskt det. Älskar att resa! Eller, gör jag verkligen det?

Jag sitter framför datorn och väntar på att få svar på ett mail jag skickade tidigare under dagen. Mailet jag skickade rörde den försening som drabbade mig i förra veckan. Nattåget till Arlanda var över två timmar försenat, vilket ledde till att jag missade mitt flyg till Krakow och fick köpa en helt ny flygbiljett med en mycket senare avgångstid. Detta innebar att jag gick miste om en tredjedel av min Krakowresa. Enligt SJ:s regler betalas halva biljettkostnaden tillbaka om tåget är minst två timmar försenat. Ett mail från SJ:s kundservice dimper ner i min inkorg och jag läser att jag inte alls ska få någon ersättning eftersom min resa, enligt deras uppgifter, inte täcks av resegarantin. Jag skickar ett inte så jättetrevligt mail tillbaka där jag förklarar min högst verkliga uppfattning kring det hela och att resan mycket väl täcks av den förbannade resegarantin. Jag suckar.  Plötsligt slår det mig.

Jag hatar ju att resa.

Det strular banne mig alltid. Jag minns den gången när jag skulle flyga rutten Krabi-Bangkok-Doha-Köpenhamn med Qatar Airways. Flyget från Krabi var försenat och dök upp ungefär samtidigt som det var tänkt att vi skulle ha gått på våran anslutningsflight i Bangkok. Vi kom iväg i till Bangkok i alla fall och med lite tur hade vi hunnit med planet till Doha, som gick runt 22-tiden. Men, istället blev vi ombokade på en Thai Airways-flight som gick raka vägen till Köpenhamn. Gött, tänkte jag! Tills jag fick veta att den flighten inte skulle gå förrän 06-tiden på morgonen. Och när vi väl kom på flighten visade sig att den gamla kärran var från cirka 1800-talet och den enda underhållning som erbjöds var en dokumentär om fotbollsdomare och en tvåtimmars konsert med den fantastiska (?) artisten Usher, vilka visades på två storskärmar.

Jag minns också den där gången jag satt på ett plan på väg att taxa ut från O’Hare för att flyga till Stockholm. En storm drog in och vi fick sitta i planet och vänta i en sisådär två-tre timmar tills väderförhållandena var så pass bra att det gick att lyfta. Jag minns att den fyndige piloten då sa ”I have good news and bad news. The good news is the fact that the storm has moved on and we are now okay to take off. The bad news is the fact that there are 35 planes that have to take off before we do.”. Att mjukstarta resan lite lätt med att sitta på marken i åtta timmar innan själva flygresan på ytterligare åtta timmar var ju sådär kul.

Och varför inte den gången då vi skulle flyga Östersund- Stockholm-Rom-Palermo och fick information i Östersund om att väskorna minsann skulle tas hela vägen till Palermo. Döm om vår förvåning när vi checkar in i Rom och kvinnan bakom disken frågar varför vi inte har något bagage. Vi inser då att våra stackars väskor ligger kvar på bagagesnurran två terminaler bort. Bakom tullarna. Och det är ca 15 minuter innan boarding till Palermo. Det var första gången jag kunde ana hur det känns att vara en sprintlöpare.

Eller när det visade sig att vår flight tillbaka hem från Milano inte alls gick från samma flygplats vi hade landat på en vecka tidigare. Vilket vi insåg när vi stod på fel flygplats. Och på väg ner till Barcelona när piloten gjorde en plötslig stigning då hen noterat att, ojdå, det är ju folk på landningsbanan! Eller när vi, i ganska hög fart på startbanan i Orlando, plötsligt bromsade in, vände och åkte tillbaka till gaten. Anledningen? Jo, man hade tydligen glömt att lasta på en… soptunna.

Sen var det ju faktiskt den där gången då det höll på att gå riktigt illa. Strax efter att planet hade nått en ansenlig höjd efter starten från Arlanda började ena motorn brinna. Vi cirkulerade över Stockholm för att släppa ut bränslet och gick sedan ner för en (som tur var väldigt odramatisk) nödlandning.

Det som tar priset måste nog ändå vara när jag skulle till Tokyo, via Heathrow. Självklart blev det en försening från Stockholm och jag missade mitt anslutningsflyg med dryga tio minuter. Jag gick till Virgin-disken för att se om de kunde boka om mig på en senare flight. Som tur var så var den indiske personalen där väldigt tillmötesgående. Tills jag uppgav mitt namn. Helt plötsligt blev indiern framför mig otroligt generad. Men, han bokade om mig på en flight nästa dag och ringde även ett närliggande hotell för att boka in mig där över. När han skulle säga mitt namn till hotellpersonalen bokstaverade han det. Och fnissade. Jag var ganska så fokuserad på att bara lösa hela situationen med min missade flight och tänkte inte så mycket mer på det. Nu i efterhand har det dock visat sig att mitt efternamn har en helt annan betydelse på hindu och är något man kanske inte ska stå och halvskrika till en stackars oskyldig indier.

Jaja, jag får ett nytt mail i min inkorg. I mailet ber SJ:s kundservice så hemskt mycket om ursäkt och det är självklart att jag ska få ersättning. Hur jag firar? Genom att boka mitt livs krångligaste resa till Las Palmas med två olika flygbolag med avresa från Köpenhamn och hemresa till Stockholm. Om jag tror att det kommer strula? Haha! Ja! Men jag gör det ändå. Och jag inser att ja, själva resandet kan ju vara ett rent helvete ibland. Men känslan av att komma fram, vakna upp i en ny stad i ett nytt land, är så värt det.