En ensam tallrik på bordet. En tom stol framför mig. Alltid en okänd människa bredvid mig på flygplanet. Själv att tanka hyrbilen och ingen att diskutera dagens upplevelser med på hotellrummet när kvällen anlänt. Tystnaden. Det ultimata scenariot för återhämtning eller mental breakdown för den übersociala? Hur är det att resa ensam?
Jag var inne på det här temat för ett tag sedan. Ni vet. Själv är bäste dräng. Att resa ensam kontra att resa i sällskap med någon eller några. Jag hyllade ensamresorna då. Eller så här, jag sågade snarare folks generella syn på egoresorna (förhållandekris, dum i huvudet och så vidare). Men som ni också förmodligen vet vid det här laget så är det ingenting som är svart eller vitt här i livet.
Det är okej att resa i par och sällskap. Precis som det är okej att resa själv, även om en är i ett förhållande eller dylika ”omständigheter”. Egentligen inga konstigheter.
Det som kan skilja en egoresa från en annan egoresa är ju själva syftet. I många sammanhang får jag höra att egoresandets största fördel är att ”träffa så himla många nya människor” och ”bygga nya relationer och nätverk”. Den utåtriktade trippen som skapar vänskaper för livet. Och ja, det kan absolut vara. Jag är dock inte riktigt lagd åt det hållet. En egoresa för mig är en egoresa. Egentid. Rekreation. Fatta egna beslut. Tanka bilen. Klara mig helt själv och sätta den egna prägeln på tillvaron under en kort period. Ni vet, lite sådär introvert. Det kan vara en stor del av en sådan resa för mig. Plus upplevelserna så klart.
Därför återupprepar jag mitt budskap – hylla egoresorna och credda de som vågar ge sig iväg på egen hand, introverta som extroverta. Oavsett om resenärerna i fråga lever själva eller i ett förhållande. För många kan det vara det största de gör i livet. Både att resa ensam och ta sig ur komfortzonen.
”Jaha, den där Dryden. Han avskyr och ratar resesällskap, eremitjävel!”.
Inte. Snart åker vi ett sällskap på sex personer till Prag, sedan är vi två som åker till New York senare i höst och så blir det samboresa till Zanzibar i december. Jag har inte ens en egoresa planerad. Men det kommer. I vår. På något sätt. Åt något håll.
Jag känner bara hur mycket jag vill iväg och resa själv nu, haha!
Jag har inget skriande behov av det just nu faktiskt men i vår ser jag nog en eller två egenresor. Om det nu kan räknas som egenresa när en sitter med 76000 andra på Old Trafford… 😉
Gillar den där bilden på dig! Vilken bra sak att både gilla att resa ensam och med sällskap olika gånger.
Lästips:http://jonnajinton.se/att-alska-ensamheten/
Tack för tipset och det var både bra och igenkännande läsning där. Just det där med att samla kraft i ensamheten, det där skriver jag under på alla dagar i veckan.
Jag lutar också mot det introverta hållet 🙂 Men på något sätt lyckas man väl alltid möta människor på olika sätt iaf. Man lägger inte nödvändigtvis till varann på facebook eller byter nummer, utan är ofta tillfälliga och ganska kortvariga möten och så ser man aldrig människan igen. Men sådana möten är också en del av reseupplevelsen tycker jag 🙂 Har rest ensam flera gånger, men aldrig semestrat ensam. Kanske borde prova på det också!
Jo, så är det ju. Att det blir möten med människor av olika slag. Svårt att undvika. Är dock sällan uppsökande för att fiska efter spännande historier att ta med hem. Jag kan ibland se egentiden som ren rekreation och det brukar bli någon eller ett par sådana veckor per år, antingen genom resa eller en sväng av egen semestertid på somrarna. Guld värt! 🙂