Vi tar det igen då – bloggutmaningen #svenskaresebloggarseptemberdrömmar som rullat här några gånger nu och som arrangeras av bloggnätverket Svenska Resebloggar under september.
När jag var liten och bodde i Brålanda så tyckte jag att det var en ganska frän känsla att åka ut till badplatsen Sikhall, vid Vänern. Inte så att badplatsen i sig var särskilt spännande mer än att det var sjukt långgrunt, oftast helt okej temperaturer och en helt okej gräsyta som strand. Det fräna tyckte jag alltid var att närma sig Vänern, då en på vägen dit i kurva plötsligt kunde skymta vattnet bakom träden för att sedan se hur hela innanhavet bredde ut sig framför fötterna. Vi var inte jätteofta där ute. Jag vet inte varför men kanske kan fotbollen ha tagit all tid på sommarlovet. En möjlig teori.
Maj månad. 2014. Jag har luftvägen korsat en hel kontinent och befinner mig på vidder jag inte satt min fot på tidigare. Sitter i hyrbilen på Ocean Park Blvd i Santa Monica och har lämnat hotellrummet en liten stund tidigare. Den här dagen ska jag sätta fötterna i något jag aldrig gjort tidigare. Efter att ha korsat Neilson Way börjar det breda ut sig. Vattnet. Lite större och lite maffigare än det som Sikhall-vidderna erbjöd tjugo-tjugofem år tidigare. En kort stund senare står jag med fötterna i Stilla Havet. Horisonten må se likadan ut som på många andra ställen men bortanför den här möter jag Japan. Om sisådär 860 mil. Just den känslan, den här morgonen, är ganska svindlande.
