Det där med att jag lackar med träningsmotivation är ingen direkt nyhet. November är ju tänkt om en kickoff-månad men än så länge har det inte blivit mer än ett par löppass och någon rask promenad lite här och var.
Givetvis är det ju bättre än inget men det är också då jag inser hur jävla stor saknaden är. Hur mycket plats den där delen i mitt liv ändå har tagit genom åren, trots att jag harvat runt i division fyra och fem. Och hur mycket jag egentligen skulle vilja fortsätta. Om det inte vore för det där jävla knät.
Fotboll. Underbara skitsport.
Att svettas på grisiga försäsongspass i inomhushallen. Att med tjockaste mössan, linimentsmörjda muskler och snörade gräsdojjor få springa ut på konstgräset, i februaris mest bitande minusgrader. Att känna doften av gräs och jord i seriespelets första matcher i maj. Att springa ut på en nästan perfekt matta i juni. Att njuta av ljuvliga sommarkvällar med dåliga domare och idioter till motståndare framåt augusti. Att få vinna matcher och hurra i omklädningsrummet. Tomheten följt av revanschlusten efter en torsk. Att ha en konstant träningsvärk i kroppen mest varje dag. Att känna höstkvällarnas kalla luft dra in över daggiga fotbollsplaner mot seriens slut i september. Att spela tills mörkret lagt sig på säsongens sista uteträning i oktober.
Att få göra om det. Säsong efter säsong.
Fotboll. Underbara skitsport. Jag saknar dig något så infernaliskt många gånger. Kan du fatta det eller?
Visst är det konstigt, att det är så mycket tåligare att springa bara man får en boll att jaga!?
Får jag en boll framför fötterna kan jag springa en hel dag. Två också. 🙂