The most beautiful sight in football

Så blev det nyårsafton och i Manchester vaknade vi upp inför årets sista dag. Och årets sista match. Själva grejen med att åka över överhuvudtaget om ni frågar mig. Ett United i strålande form. Hemma på Old Trafford. Mot Middlesbrough. Tre säkra pinnar. Jag var helt övertygad. Att vi skulle få se det vackraste som finns i fotboll var jag dock knappast förberedd på.

Vi tog metrolinken från Piccadilly Gardens och hoppade av vid Old Trafford en stund senare. Att gå promenaden från hållplatsen och se arenan komma närmare är en barnsligt läcker känsla som jag gärna skulle uppleva betydligt oftare än vartannat år.

Den här gången hade jag köpt matchbiljetterna via United.no och mitt medlemsskap i skandinaviska supporterklubben. Det har sina fördelar (priset!) och nackdelar (tillgängligheten på biljetter) men det ska jag återkomma om i ett eget inlägg. Kort och gott är det säsongsplåtar en får låna under matchen och som sedan återlämnas efteråt. Vi hämtade ut dem på Hotel Football som ligger granne med arenan, där vi också passade på att äta dagens lunch i sportbaren. 

Självklart tog vi lite rundvandring kring Old Trafford och inhalerade atmosfären, plus en sväng i Megastore. Inga kläder den här gången men väl lite golfprylar. Säsongen är ju typ bara… tja, ett halvår bort på Frösön? Nu har jag i alla fall golfklubbens snyggaste greenlagare och headcover till puttern.

Jag känner mig alltid sådär barnsligt och fånigt hetsig innan match. Kan inte lugna ner mig förrän jag faktiskt har biljetterna i handen och har gått igenom spärrarna på arenan. Vilket vi tillslut gör och vi landar på Sir Alex Ferguson Stand. Bra platser måste jag säga, lagom höjd och avstånd. Jag har tidigare suttit i hörnen här och visst, bra platser även det men det här var definitivt ett snäpp uppåt. 

United äger det mesta av matchen och Ibrahimovic hinner också få ett korrekt mål bortdömt. Om Lee Mason var en illa omtyckt person redan innan match så blir han inte mer populär nu. Han gör faktiskt inte många rätt under de 90 minuter han basar över den här föreställningen. Sedan skjuter Leadbitter helt orättvist in 0-1 i 67:e och jag bara känner hur de där känslorna från mitt senaste besök i januari 2015 kommer över mig igen. Skillnaden den här gången är att United faktiskt har haft så mycket boll, så mycket press och så många chanser att det förr eller senare brukar gå hål på nollan. 

Och som Teddy Sheringham en gång ska ha sagt.

The most beautiful sight in football is too watch Manchester United chase a game.

Och det jagas. Frenetiskt. Tillslut blir det en sådan där klassisk United-vändning. Kvittering av Martial i 85:e och segermålet av Pogba i 86:e.

Stämningen på Old Trafford? Hygglig. Kan vi väl säga. Jag vilade själv rösten resten av kvällen efter de där avslutande tio minuterna.

Mitt fjärde besök på Old Trafford slutade med en tredje vinst och målsnittet håller i sig med tre mål per match (2-0, 4-2, 0-1 och 2-1). Nyårsfirandet fortsatte vi inne i stan med vegetarisk middag och fyrverkerier. Men det får också bli ett par senare inlägg.

Nästa steg för mig är att biljettköa för Chelsea-matchen. Önska mig lycka till!