Den är bra lustig, den där hjärnan vi begåvats med. Osannolik lagringskapacitet och som med en dåres engagemang kan plocka fram de mest bisarra minnesbilder från de mest otänkbara icke-situationer från ett helt annat decennium. På en ögonblicks tiondels sekund. Bara för att en doft råkar tränga in i näsan, eller ett sekundfragment av ett ljud går in i öronen, eller att en bild flashar förbi ögonen.
Nu menar jag inte ”självklara” minnen, som att man förknippar Den blomstertid nu kommer med skolavslutningar och juni-gula rapsfält på slätterna i Dalsland.
Det är djupare än så.
Jag kom att tänka på det i New York tidigare i våras. Vi gick på en av alla gator på Manhattan när jag plötsligt möter ett transparent moln med kombinationen av matos och parfym. En sekund varar det. Max. Hjärnan reagerar blixtsnabbt.
Tjena Dryden! Kommer du ihåg den här doftkombinationen? 1996 var det. Du satt hemma i Brålanda och spelade Wolfenstein 3D medan de andra i familjen kollade på En fyra för tre i rummet bredvid. Du hade kommit hem från Vänersborg, där du ätit den där hamburgaren som just nu vrider och vänder sig i magen. Du vet, lätt illamående blev du ju när du kutade runt i tyskarnas bunker i spelet.
Jag fascineras så hårt av det här, vilken otrolig kapacitet som finns bakom pannbenet och hur helt galet fort det går. Ibland kommer jag knappt ihåg vad jag åt till lunch men minnen från förra seklet är inga problem att rota fram i arkivet.
Sedan är jag ju som bekant ingen forskare på området och kan inte direkt presentera några vetenskapliga fakta om varför det blir så här och hur det uppstår. Jag kan bara konstatera hur fantastiskt den jobbar. Om någon annan sitter på bra källor och intressant information så dela gärna med er, jag vill veta mer!
Jag menar. Tänk att gå på en gata i en annan världsdel, i en annan tidszon, i en annan del av livet och plötsligt få glasklara minnesbilder av en höstkväll i Brålanda, 21 år tidigare. Bara för att en doftkombination råkade komma i vägen i jakten på nästa reseupplevelse.
Omslagsbild: klassresa till London i april 1996
Det är så JÄKLA fascinerande det där. Och helt ljuvligt ändå, att veta att allt en glömt faktiskt finns kvar där nånstans. Vore ju ändå häftigt att testa hypnos eller nåt nån gång, för att till exempel komma ihåg mer av personer som är borta. Kan längta efter att minnas mer av dem ibland 🙂
Intressant fundering Katta, jag har aldrig riktigt varit inne på hypnos men det kanske kan locka fram oanade sidor? Vågar man testa?
Ja det är fascinerande. Och all onödig information som vi lagrar. 20846 20724 20513 ett par telefonnummer till folk i min hemb som inte längre bor kvar och säkert inte längre har fast telefon ens. BPG 812 GMF 219 LHL 019 Bilnumren på de tre bilar vi hade i vår familj innan jag flyttade hemifrån. För att inte tala om alla reklamjinglar och gamla töntiga schlagers. Jag skulle nog vilja rensa lite på hårddisken och göra plats för mer mjukvara. Gärna mer tidsresor också, som den du beskrev, fast min egen förstås.
Ja men Åsa, precis! 397094-2 är serienumret på Bryan Adams-plattan Live! Live! Live! från 1988. Lärde mig numret för att kunna specialbeställa den i lokala skivaffären 1994! Plus alla gamla telefonnummer. Hem när jag var 10, till ex, till fan och hens moster. Men att sitta på jobbet och komma ihåg vad kollegan instruerade mig om igår – hopplöst! 😛