Svalbards bästa hundkrafter

Molnen hänger tungt ovanför oss när vi i minibussen rullar allt längre in i Adventdalens djupa fåra. Longyearbyen försvinner bakom oss. Svalbard och dess berg omfamnar oss allt mer. Vi möter inte bara bilar, utan även cyklister som verkar komma ur tillsynes ingenstans. Ronny, vår guide för dagen, berättar om vad vi ser och vad vi har att vänta. Det är resans kanske svåraste norska dialekt hittills. Snart överröstas han. Redan innan vi ens klivit ur bilen.

89 Alaskan husky låter en del. Jag kan ana att de vet vad som väntar. Arton av dem ska få komma ut på tur den här eftermiddagen. Jag och Maria är helt själva i sällskapet så istället för att samsas om en vagn så får vi varsin. Det innebär också att vi själva får ordna med att koppla hundarna till våra respektive hundspann.

Ronny och hans assistent för dagen, en ung man från Bergen med än mer svårbegriplig dialekt, har parat ihop våra uppsättningar. Rätt hund på rätt plats. Och vi får göra jobbet själva. Som en del av hela upplevelsen. Ta hundarna från sina platser, genom gården och till vagnen där de kopplas. Det tar oss säkert en timme att få våra kompletta ekipage på plats.

Sedan rullar vi ut. Och med ett regn som börjar smattra mot overallerna vi lånat. Det känns bra att köra spannet på egen hand. Hålla värmen. För det kräver sin energi att köra spannet. Även om hundarna inte är några problem. De vet vad som gäller.

Vi tar täta vätskepauser. De slukar vattnet i skålarna vi häller upp innan de gör de som de förmodligen gillar allra mest. Att få springa fram över vidderna på Svalbard. De tar gissningsvis varje chans de får. Fast även om barmarkskörning är en upplevelse så måste ändå hundsläde på snö och i massa minusgrader vara en sjuhelvetes starkare känsla. Både för hundarna och oss som turistar på ön.

De farbara vägarna är det vi åker på. Utanför dessa får vi inte köra när snön försvunnit och frosten släppt. Det är känslig natur som omger oss. Den går att köra sönder på en minut, men den tar ett decennium på sig att läka.

En sväng upp i Endalen, längs Endalselva. Sedan vänder vi och far tillbaka. Regnet har upphört och jag tjoar på mina hundar flera gånger. Det är så galet njutbart det som händer. Vi. Ingen annan. Ute i det fria och med bara vidunderlig natur runt omkring oss. Jag vet fortfarande inte om jag fattat att det här är Svalbard. Och vart på planeten jag befinner mig.

Men ja. Det är Svalbard. Och jag ska återvända hit. För fler hundspannstimmar. På snö. Med en gnistrande blå himmel ovanför mig och en hel drös med minusgrader utanför kläderna. I väntan på den upplevelsen lever jag gott på det här. Mycket gott. Det gör nog hundarna också.